Man går och drömmer om att omvända sverigedemokrater. Det är det nog många som gör. Hur realistiskt är det?
Jag menar, ingen skulle någonsin kunna få mig att sluta vara miljöpartist, bara genom att argumentera bra. Det enda som skulle kunna få mig att överge partiet är tappat förtroende – och det är en insikt man får efter att man tvivlat ett tag. Inget som sker ur tomma intet över en natt, och inget man blir övertalad till.
Och i så fall – varför skulle det vara annorlunda med sverigedemokrater?
Jo, men partier växer ju och krymper i opinionssiffror och i allmänna val, det är ju bevis på att det går att omvända människor. Folk ändrar sig ju.
Och man vill ju så gärna tro att det ska vara annorlunda med sverigedemokrater, att deras världsbild ska vara bräckligare än sin egen. Man inbillar sig att ens egen partipolitiska övertygelse bygger på någonting fastare, hållbarare, än vad en sverigedemokrats gör. De är ju så dumma ju!
En viktig skillnad mellan mig och SDaren är väl att jag tror på något positivt – ser Miljöpartiet som ett sätt att uppnå en vision? Nja, det gör väl även SDaren, även om visionerna är väldigt olika.
Men ändå: SD bygger (fram tills nu) sin politik – sin vision – på ett samhälle utan flyktingar och invandrare. Man utmålar invandrare som det stora problemet, bara vi löser det så går det på räls! (Mera pengar i statskassan, mindre brott, färre ofrivilliga singlar.) Det finns ingen motsvarighet när det gäller Miljöpartiets – eller åtminstone mitt – engagemang. Visst kanske vi kan fokusera på enkla lösningar – bara vi alla äter ekologiskt så går det på räls! (Fler vindkraftverk, mindre kemikalier i naturen, färre cancersjuka.) – men fokus är ändå på något positivt.
Hmm.
Kanske det går att övertyga, när motargumenten är svaga? Det är ju lite ologiskt att tycka att samma invandrare både drabbas av utanförskap och är oemotståndliga för svenska tjejer. Samtidigt går arbetslös och tar alla jobben. Men å andra sidan är det inte så lätt att argumentera siffror med någon som inte bryr sig om sanningshalten i sina siffror! Man är i ett ständigt underläge….
Är det kanske hatet? Så många sverigedemokrater verkar hata eller åtminstone ogilla invandrare. Det är ju en ganska bräcklig grund att bygga sin partiövertygelse på. Vad händer om man plötsligt träffar en invandrare som man gillar? Och hur bergfast är ett förtroende på någon – en partikamrat t ex – som kanske någon dag vänder sitt (irrationella…) hat mot en själv?
Eller så är det tvärtom, se bara på Hitler och Mussolini då. Fascismens mörka framfart i dagens Ungern. Oerhört starka rörelser. Är hat på kort sikt en mycket starkare drivkraft en kärlek? En ångvälts obönhörliga framfart som krossar allt i sin väg tills den till slut möter sin överman? Möter tillräckligt stort motvåld?
Usch, det var ingen trevlig tanke. Jag vägrar att tror att det enda sättet att övervinna hat är med våld. Jag tror på kärlek och resonemang. Jag tror att folk hellre vill gilla än ogilla, hellre älska än hata.
Jag tror att det handlar om en kombination av ärlighet och mod, kärlek och kunskap, svaghet och ödmjukhet.
Det handlar alltså om att visa upp en gemenskap som är mera attraktiv eftersom den bygger på kärlek istället för hat. Våga och orka ifrågasätta och argumentera trotts att det känns jobbigt, läbbigt, meningingslöst. Orka sätta sig in i fakta så man kan stå på sig när man bemöts av en osanning. Våga erkänna när man själv har fel, att säga förlåt när man gått över gränsen för vem man själv vill vara. Och våga förlåta andra sina tillkortakommanden.
