Jag lyssnar på Jackson Browns After the Deluge och blir översköljd av gamla minnen, det blir så kraftigt så det känns i hela kroppen. Måste nästan stanna bilen när jag blir medveten om vad som händer.
Blev tvungen att skriva. Och inser att musiken visst har den effekten också på mig. Skrev nyligen till en vän på Facebook att musiken påverkar mig mest genom förnimmelser, en diffus känsla, men inte genom starka minnesupplevelser. Men så är det inte.
Minnena av tiden som politisk aktivist, att träna inför en civilolydnadsaktion. Att vandra över den kaliforniska kustlandskapet tillsammans med ett gäng vänner, mot kärnkraftverket Diablo Canyon, vars fundament byggts spegelvänt direkt på den stora San Andreas-förkastningssprikan någon timme söder om San Francisco. Att bli gripen vid grinderna till kärnkraftverket. Att känna att man åtminstone hade försökt göra något. Att man inte hade varit ett tyst vittne.
Minnen ihopblandade, koncerten med Jackson Brown på festplatsen i Santa Rosa, när han spelade gratis till förmån för kampen mot Diablo Canyon. Jag fick vara med och organisera, undrar om jag har t-shirten kvar?
Mary Moore, min politiska mentor och förebild. Hon hade en liten 2:a hands butik, ägnade sin tid – sitt liv – åt att kämpa mot olika orättvisor och dumheter. Det var hennes hängivenhet som gjorde att jag bestämde mig för att “bli” aktivist när jag började plugga på universitetet 1982.
Och nu, separerad efter 20 år 2 barn och ett bra liv, så ser jag fascinerat på hur jag sakta men säkert hittar tillbaka, till den person jag var 1986 när jag tog timeout från politiken- bland annat från att ha visat två filmer i veckan på två olika universitet i 3 år för i genomsnitt 100 personer varje gång – för att bli utbytesstudent i Sverige.
Det är en spännande process. Undrar vad jag “blir” denna gång? Undrar vilken musik jag lyssnar på om 20 år, och vilka starka minnen den väcker?
Jackson Browns Lives in the balance drar igång i iPhonen, när jag sitter här i bilen på parkeringsplatsen i Lillänge och putsar till denna text som jag skrivit direkti iPhonen. Får låta den rama in den här stunden. Dags att “vara” konsument.
Men den där kraftiga känslan i bröstet som jag kände i bilen? Den sitter kvar än.
