Loppet kört för MP Umeå och Västerbotten

På Miljöpartiet i Umeås årsmöte igår (170322) lyckades Jabar Amins falang återta makten över ledningsgruppen.

Jag var inte med den här gången. Jag förstod redan för ett år sedan att detta möte skulle sluta med ett maktövertagande. Det blev oundvikligt när valberedningen för några dagar sedan tillkännagav att de inte hade lyckats få fram något förslag till ledningsgrupp som inte nästan enbart bestod av manliga nominerade ur Amins falang.

Men först lite bakgrund

Amin-falangen kontrollerar sedan många år fullmäktigegruppen (och landstingsgruppen). Men vid årsmötet för ett år sedan (160313) förlorade deras kandidat gruppledare Nasser Mosleh ordförandeposten i ledningsgruppen när lotten avgjorde till Simone Anderssons fördel. Då valde i affekt samtliga ur falangen att avsäga sig sin kandidatur. Mosleh ville också avstå helt men tvingades acceptera en ersättarplats i ledningsgruppen då stadgarna stipulerar att ” Gruppledaren i kommunfullmäktige är per automatik ledamot eller ersättare i ledningsgruppen”. Han har dock inte deltagit i ett enda ledningsgruppsmöte under året.

Nästan ingen ur Amins falang hade deltagit i den försoningsprocess som ledningsgruppen hade sjösatt, en process som fick ett abrupt slut vid det extra årsmötet 160612 då falangen röstade – utan motivering – emot ledningsgruppens samtliga förslag, bl.a. en omfördelning av budgeten för att kunna finansiera en föreningssekreterare för att avlasta ledningsgruppen. Vid det extra årsmötet körde revisorn Gabriel Farrysson ett mycket fult dubbelspel. Efter att medvetet ha låtit bli att i förväg informera ledningsgruppen om felaktigheter i deras budgetframställan framför han den kritiken som en överraskning på sittande möte. Mycket fult, men kännetecknande för deras sätt att agera.

Årets årsmöte

Bland annat därför avböjde också de tre kvinnorna ur den avgående ledningsgruppen omval. Det kan man ju förstå med tanke på hur de motarbetats under ett helt år. Då lämnades dock fältet fritt för Amin-falangen att återerövra totalmakt i avdelningen. För säkerhets skulle had de ändå samlat ett massivt uppbåd familjemedlemmar och vänner. Enligt uppgift var det ett 60-tal personer närvarande.

Rasismkortet

Amin-falangen har ett mycket effektivt sätt att behålla makten:

  1. All intern opposition mot dem tystas genom att kritiken kallas för rasism, vilket blir mycket svårt att hantera. Istället blir alla tysta. Jag har själv blivit utsatt för detta sedan jag framförde min mycket konstruktiva kritik efter det kaosartade årsmötet 2015.
  2. Alla starka personligheter mobbas och petas tills de tröttnar och kliver av. Två exempel på detta är hur Nina Björby och Ellika Nordström behandlades.
    Ellikas behandning och partiets problem beskrivs också i Dagens nyheters reportage 160304, Till de politiska vildarnas land.

För egen del anser jag att loppet är kört för Miljöpartiet i Umeå och även för Västerbottensdistriktet, som också kontrolleras av Jabar Amins falang.

Företrädare för falangen får prestige och lön för att de har höga poster och inflytande. Men de bryr sig inte i första hand om att driva Miljöpartiets politik, utan om att behålla sin ställning. Därför nöjer de sig också med att agera som passivt stöd åt Socialdemokraterna. De kommer aldrig att släppa makten. 

Paradoxalt nog agerar de oftast tämligen inkompetent. Företrädarna väljs i första hand utifrån lojaliteten till Amin och falangen, och inte kompetens. Gruppledaren Nasser Mosleh är fullständigt passiv i det politiska arbetet utan lyfter bara ett mycket högt arvode. Han vägrar uttryckligen att samtala skriftligt med sina medlemmar, utan hänvisar till medlemsmöten som han aldrig kallar till. Han förankrar aldrig – aldrig – någon fråga hos medlemmarna. Den ledamot i fullmäktigegruppen som inte tillhör falangen är mobbad och utfryst.

Detta är en skärmbild från en av partiets grupper på Facebook. Gruppledaren Nasser Mosleh vägrar diskutera skriftligt med medlemmar.

Gruppledaren Nasser Mosleh vägrar konsekvent att diskutera skriftligt med medlemmar i det enda gemensamma diskussionsforum partiet i Umeå har.

Det är genom rasistkortet, härskartekniker och sina många okritiska familjemedlemmar och vänner som falangen lyckas behålla makten.

Det finns en väldig potential i Umeå och Västerbotten för ett kompetent miljöparti att växa sig väldigt stort och bli en maktfaktor. Men det går inte som det ser ut idag, istället kommer partiet att bli allt mindre.

Det enda sättet att kunna bygga upp ett starkt miljöparti i Umeå och länet är antagligen att bilda ett nytt parti. Efter valet, när Miljöpartiet utraderats, skulle det nya partiet ansluta sig till Miljöpartiet på riksnivå.

Här samlas allt jag skrivit i bloggen om Miljöpartiet i Umeå.
Här finns dokumentation efter händelser i samband med MP Västerbottens valmöte 2014.

Min bästa vän

Du är min bästa vän.

Klok, snäll och snygg,

jag vill vara där du är. 

Jag vill gå med dig hand i hand

och vila i din famn.

Håll om mig så jag vet att jag lever. 

Jag behöver känna trycket

som håller mig kvar i nuet. 

Så ska jag försöka ge dig det du behöver. 

Respekt och kärlek och snällhet

Så du minns igen hur det känns

att vara älskad på riktigt.

160721

Till Angelina

Mp-Umeås revisors dubbelspel

Nyss hemkommen från ett extra årsmöte med Miljöpartiet i Umeå. Cirkusen fortsätter. Det handlar om ren och skär maktkamp och man skyr inga medel.
 
Vad sägs om att själva revisorn tillika fd kassör (Gabriel Farrysson) medvetet låter bli att i förväg informera ledningsgruppen om felaktigheter i deras budgetframställan utan istället väntar och framför den kritiken som en överraskning på sittande möte? Ytterst anmärkningsvärt beteende av en revisor. Inom näringslivet skulle det nog vara straffbart.
 
Någon som vet om sådant agerande bryter mot några regler inom partiet?
 
Bydgetframställan handlade om en omfördelning för att finansiera en administrativ tjänst på 25%. Detta röstades ned, utan förvarning, på oklara grunder.

Mot detta är jag inte lojal

Jag diskuterade på Facebook idag (igen) om hur Miljöpartiet skulle göra kring regeringssamarbetet.

Den jag diskuterade med menade i en kommentar att det skulle vara “absurt” att lämna regeringssamarbetet nu.


Här är mitt lätt redigerade svar:

Jag anser att Miljöpartiet borde ha stått på sig ism migrationsöverenskommelsen och varit berett då att låta regeringen spricka om man inte fick en bättre uppgörelse.

Eftersom partiet inte gjorde det då är dagsläget en mardröm. Jag håller med… om…dilemmat, och jag har inget färdigt svar.

Möjligen är svaret (ett svar jag gillar) att vara extra duktigt för att vinna tillbaka förtroendet hos sådana som mig.

Tyvärr går istället utvecklingen åt fel håll:

  • Språkrörsbytet: det var rätt att byta ut Romson (som aldrig borde valts), men fel tidpunkt, fel sammanhang, parodi på demokratisk process. 
  • Valet av Lövin som nytt kvinnligt språkrör innebär en bekräftelse – inte ifrågasättande – av den förda kompromisspolitiken och migrationsöverenskommelsen.
  • Fridolins tal likaså, och aviserandet av flera svåra överenskommelser – partiet är berett att kompromissa om vad som helst, och vidare förväntas tyst acceptans av detta från medlemmarna. 
  • Hanteringen av den eventuella försäljningen av Vattenkrafts kolgruvor 
  • Värdlandsavtalet med Nato
  • Utrensningen och åthutningen av Schlyter och Mutt, och den efterföljande smutskastningskampanjen mot dem. Nu är det tyst, 100% lydnad som förväntas internt. 

Alltså:

Utvecklingen har lett partiet nästan så långt ifrån sina rötter och anda och själ det går att komma, utan att visa att syftet är att verkligen kunna genomföra ett hållbart samhället.

Mot detta är jag inte lojal, och jag förväntar mig också olydnad av företrädare som vill ha min röst. 

Om delningsekonomi och arbetstidsförkortning

“Delningsekonomi är digitala plattformar som ersätter mänskliga mellanhänder.” Hette det nu (160611, ca kl. 18.50) i ett P1-program om den framtida arbetsmarknaden och ifall uppemot 50% av alla jobb kommer att försvinna.

Jag hajade till. På något sätt blir det inte lika kul med “delningsekonomi” när det förklaras på det sättet. Kallt och opersonligt. Annars förs tankarna till människor, mera omedelbar mänsklig kontakt.

Det gör att man funderar på vad delningsekonomi egentligen för med sig.

För övrigt tycker jag det låter som vi befinner oss i ett guldläge för arbetstidsförkortningar. Men då är jag kanske illojal mot Miljöpartiets riksdagsgrupps interna arbetsordning?

Många skyldigheter – få rättigheter

Om man vill att cyklister ska betrakta sina cyklar som “fordon” – vilket jag vill – ska man också skapa en infrastruktur som behandlar cyklar som fordon (något jag längtar efter).

Idag omfattas cyklister av många förväntningar och skyldigheter, men ganska få rättigheter och privilegier. Att det ändå går såpass bra att cykla i Umeå som det gör beror till stor del på att bilister tar mer hänsyn än de egentligen är skyldiga till. Det beror INTE på en fordons/trafik-infrastruktur som prioriterar cyklande.

 I Umeå centrum är det t ex förbjudet att cykla på Kungsgatan de två kvarteren på varsin sida Rådhustorget, mellan 10-18 vardagar, 10-15 lördagar. Detta anges genom ett förbud mot “fordonstrafik”. Ingenstans nämns cyklar.

Men jag skulle nog tro att de flesta som cyklar genom centrum inte anser att skylten gäller cyklar, eftersom cyklar oftast hänvisas till trottoaren och delade GC-banor. Hur ofta hänvisas bilar – “riktiga fordon” – till att dela körfält med gående?

 

Europas skygglappar mot trumpismen

Donald Trump är rejält obehaglig, men jag tror inte att han blir vald till president i USA. Jag tror det politiska etablissemanget klarar av att hålla honom stången.

Europeisk förfäran över Donald Trump är också rejält oroande eftersom den visar på att skygglapparna sitter tryggt på plats. Trump är ju än så länge bara ett obehagligt hot i USA. I Europa är trumpismen i allra högsta grad en verklighet. 

I Ryssland, Ungern, Polen, styr ju Trumps gelikar. I Österrike ser högerextremismen ut att kunna vinna presidentvalet. Frankrike står på tur. I Storbritannien driver det rasistiska UKIP konservativa Tories framför sig mot avgrunden. 

I de nordiska länderna blommar rasismen och nazismen ut i ogenerad prakt. I Sverige har ett rasistiskt parti 20% av väljarsympatier. Nazister patrullerar gator i medborgargarden och bränner obehindrat ned flyktingboenden.

Det finns snart sagt inget europeiskt land där den rasistiska högern – eller rentav nynazismen – inte skördar framgångar. 

Den verkliga faran med Donald Trump är inte att han kan komma att styra världens mäktigaste demokrati, utan att det hotet distraherar oss från verkligheten att Europa redan idag alltmer styrs av Donald Trumps meningsfränder.