Välkommen tillbaka Miljöpartiet – men ta mig inte för givet

Jag kommer att rösta på Miljöpartiet – på alla nivåer – i nästa val. Jag är också än så länge kvar som medlem.

Det som kanske avgjorde saken (åtminstone när det gäller mitt fortsatta medlemskap) var partistyrelsens senkomna men ändå handfasta agerande för att återta kontroll över partiet från de odemokratiska krafter i Umeå och Västerbotten som hållit partiavdelningarna i ett järngrepp i nästan 20 år och styrt avdelningarna som egna fögderier för egen vinning och personlig prestige. TACK FÖR DET! Mycket bättre sent än aldrig.

Men lika mycket som mitt fortsatta stöd för partiet känns nödvändigt, så finns en stark känsla av sorg. Continue reading

Så vänds tacksamhet till ilska

Dagens nyheter rapporterade den 3 maj om Ett års väntan på asylutredning. Det är ett förfärligt, farligt och fullständigt onödigt läge.

All den tacksamhet och enorma goda viljan att tjäna sitt nya land som nära nog samtliga av dessa invandrare troligen känner riskerar att förspillas i en frustration och ilska mot det nya landet. Vilket slöseri med mänskliga resurser.

Det är nästan som om landet Sverige, efter mödosamt övervägande, har kommit på det allra bästa sättet att bryta ned dessa människor och minimera fördelar av invandring.

En obegriplig politik blottar sig.

Handfallna politiker har i många år varit oförmögna att ta nödvändiga beslut. Stora mänskliga resurser håller på att förspillas. Det är som bäddat för förakt från alla håll: Från invandrarna själva, väljarna, och omvärlden. Dörren står vidöppen för populisternas övertåg (de har ju redan tågat in…).

När jag kom till Sverige som utbytesstudent 1986, 26 år gammal, så var jag otroligt positivt inställd till landet Sverige. Efter flera års intensiva politiska aktivism på universitetet, med flera års informerande, många demonstationer och civilolydnadsaktioner mot alla världens orättvisor var jag rejält less på hemlandet. USA finansierade kontrarevolutionära högergerillan i Nicaragua, utförde fosforbrännbombningar på civila i El Salvador, starta kärnkraftverk på den mest jordbävningshotade mark (Diablo Canyon, Sant Cruz, söder om San Francisco), placerade ut kärnvapenbespetsade missilar överallt på land och hav. Och så vidare, listan är lång. Det var bara för mycket.

Min familj kräktes nästan över min onyanserat positiva syn på Sverige. Det dröjde ganska många år innan min inre Nej-sägare började vända sig även mot det adoptiva landet. Det kanske var EU-medlemskapet som satte spiken i kistan.

Nåja, detta handlar egentligen inte om mig, men jag ville med personligt exempel ge ett inblick i en process som Sverige går miste om med alla dessa utslagna asylsökande människor.

Jag lovar att nästan samtliga när de först hade kommit var beredda att oförbehållslöst älska det nya landet. Det är en enorm kraft som Sverige nu går miste om.

Undrar om landets ledare har några planer för hur man ska hantera den stora ilska som kommer som på beställning?