Jag har förstått att en del är irriterade på mig på grund av mitt agerande kring “Åsmodellen”. Jag ska försöka förklara vad jag vill och varför jag gör det. Men först vill jag berätta vad som beslutades igår (120612) i kommunfullmäktige.
Kommunfullmäktige har antagit budgetramar och övergripande vision och mål för 2013. I budgetdokumentet lade majoritetspartierna (C, M, MP, FP, KD) ett förslag, som oppositionen (S, V) stödde. Sverigedemokraternas enda ledamot var frånvarande.
Beslutet blev att lägga till ett budgetdirektiv som lyder:
“Barn- och utbildningsnämnden får i uppdrag att utreda hur “Åsmodellen” med daglig schemalagd rörelse för alla barn, kan utvidgas till en “Krokomsmodell” omfattande samtliga skolor i kommunen.”
Det är en tydlig politisk viljeinriktning som hela kommunfullmäktige, över partigränserna, ställt sig bakom.
- Att vilja skapa en modell som omfattar samtliga skolor i kommunen, med daglig schemalagd rörelse för alla barn.
- Och att inledningsvis få reda på vad som krävs för att kunna uppnå detta.
Varför agerar jag så starkt i denna fråga? Kanske en del personal i Ås skolan tycker att jag bufflar på utan att vara lyhörd. Det tycker jag är synd. Jag är stolt över att som politiker prioritera att lyssna och diskutera och att vara eftertänksam. Samtidigt har jag som politiker ett ansvar att agera – eller hur? Ingen vill ha en mespropp till politiker som aldrig tycker någonting, aldrig vill någonting, bara flyter med.
Jag har bestämt mig.
- Jag tror på Bunkeflomodellen. Det finns tillräckligt mycket forskning som visar att fysisk aktivitet och rörelse i unga åldrar är avgörande för hälsa och utveckling i livet.
- Jag tror på forskning som visar att daglig rörelse i skolan leder till bättre skolresultat för elevkollektivet. Kanske inte för varje enskilt barn, men över lag. Och att hur man klarar skolan har ett avgörande betydelse för hur man klarar livet sedan.
- Jag tror på forskning som säger att fetma och övervikt är västvärldens största folkhälsoutmaning, något som redan idag kostar ofantliga summor i onödiga vårdbehandlingar och kortare livstider. Även här i Sverige. Problemet växer lavinartat. Det är ingen överdrift. Det är antagligen västvärldens största ekonomiska och sociala utmaning, efter klimathotet.
Och nu när jag är säker, så måste jag som en anständig politiker agera.
2007 satsade Krokoms kommun och landstinget på en Krokomsvariant på Bunkeflomodellen, på Ås skolan. Nu efter 5 år verkar Ås skolan vilja frångå denna modellen, utan att för politikerna redovisa varför. Varför är man missnöjd? Vad krävs för att kunna bli nöjd? Det har skolan inte talat om. Man verkar vilja bara bli en vanlig skola igen. Allt satsat ska bara få rinna ut i sanden.
Men som anständig politiker kan inte jag acceptera detta. För mycket är satsat, för mycket står på spel. Inte för mig, jag skiter i mig själv. Jag är gärna självmordspilot, om det behövs, jag bryr mig inte om min politiska karriär. Men för samhället, för våra barn. Och för Krokom som attraktiv kommun att bo och leva i.
Jag tror på att daglig, schemalagd rörelse i skolan är rätt väg att gå. Jag tycker det är en bra politisk vision, och en bra profil för en kommun att ha. Och det står jag för.
Däremot vet jag inte vad som krävs för att kunna upprätthålla detta på Ås skolan.
Och på Aspås skolan (som såvitt jag vet håller fast vid modellen). Och för att kunna introducera modellen i kommunens samtliga skolor. För att kunna skapa en hälsoprofil som omfattar hela kommunen, en “Krokomsmodell”.
Jag vet inte vad som krävs för detta, och jag är ödmjuk inför den diskussionen. Jag diskuterar gärna, och lyssnar gärna kring det.
Och det är detta som direktivet som Barn- och utbildningsnämnden går ut på: att utreda vad som krävs. För att kunna utvidga Åsmodellen till att bli en Krokomsmodell, omfattande samtliga skolor i kommunen.
