Ronny Karlsson, Sverigedemokraternas länsordförande i Jämtlands län, ljuger systematiskt. Det är fascinerande. Han fortsätter att ljuga i sin kritik mot Krokoms måltidspolicy, något som jag skrivit om tidigare här nedan, i LT och ÖP. Nu senaste ljuger han i Håkan Larssons insändare i ÖP.
På SD-hemsidan ljuger han systematiskt, t ex i denna artikel om mig och måltidspolicyn (där jag, i kommentarerna, delvis ger honom rätt i en sidofråga kring arvodering).
Detta fascinerar mig, och skrämmer mig också lite grann. Jag sätter stort värde i att alltid försöka tala sanning. Det är en prestigefråga för mig. Jag skulle aldrig drömma om att medvetet vantolka och förvanska någon annans budskap – för att inte tala om att medvetet och upprepat ljuga. Jag försöker debattera i sak.
Vad är det som gör att ett politiskt parti kan sätta i system att systematiskt ljuga och vantolka? För jag vägrar att acceptera att dessa personer i ledande ställning är så dumma så de är omedvetna om sin taktik. Värderar de sanningen så lågt? Det verkar så, samtidigt som det känns förenklat.
Och vad blir det för samhälle, om deras sätt att uttrycka sig accepteras som…..acceptabelt? Vad blir det för politiskt system om deras sätt att argumentera får samma status som alla andra? I massmedia? I folkets medvetande?
Det är lite skrämmande, för det handlar då om ett samhälle som värderar medvetna lögner lika högt som sanning.
Ett sådant samhälle vill inte jag ha.
