Hillary Clinton visar vägen?

Fantastisk, lång artikel om Hillary Clinton i lördagens DN, som får mig att komma ihåg hur komplicerat USA är som land. Trots allt det dåliga, så kommer väldigt mycket bra därifrån också. Jag är övertygad om att efter presidentvalet 2016 så kommer Cinton att vara USAs nästa president – med demokratisk majoritet i både Senaten och Representantshuset – och plötsligt kommer bilden av USA internationellt att förvandlas radikalt. Världen kommer att få sin första feministiska president och politiken i världen kommer inte att vara sig lik.

“Under Clintons valkampanj 2008….sprang hon så fort hon bara kunde från allt som doftade identitetspolitik….Den här gången är det tvärtom. Nu utgör den feministiska retoriken själva kärnan i hennes kampanjplattform.”

 

Den nya bilden av president Clinton – DN.SEFörr skydde hon den. Nu ska den feministiska retoriken ta Hillary Clinton tillbaka till Vita huset. I en gigantisk konferenslokal i hjärtat av Kaliforniens Silicon Valley sitter tre tusen kvinnor och väntar på Hillary Clinton. Ur högtalarna strömmar vagt feministiska poplåtar: Cyndi Laupers “Girls just wanna have fun” och Chaka Khans “I’m every woman”.

Embedly Powered

via DN.SE

Vi frossa, vi frossa i sexualiserat våld! Ja!

Lagar mat i köket, det är meditativt. Speciellt om man lyssnar på Wheels of Fire samtidigt. Spoonful. Politician, den gillar jag, den påminner mig om hur man inte ska vara som politiker.

Men nu när jag går i köket, lagar sallad, lyssnar på Politician och känner mig självgod, börjar jag tänka på sexualiserat våld och inser att det är därför att det finns i sången jag diggar till.

Tråkigt.

Sexualiserat våld finns ju överallt, ibland grovt så man inte kan ta miste på det, ibland subtilt så man kanske inte ens tänker på det.

Det finns i snart sagt varenda thriller, varenda detektivserie. Varenda nyhetssändning.

Den grova våldtäkten. Eller antydan om att kvinnan i fråga skulle kunna bli våldtagen om hon inte passar sig. Ja, egentligen: alldeles oavsett vad hon gör. Om det vill sig illa, finns det inget hon kan göra. Hotet finns snart sagt alltid med som en underton. Tydligast i TV, varje kväll, men egentligen snart sagt överallt.

Hot om sexualiserat våld är patriarkatets sätt att få kvinnorna att hålla sig själva i schack. Tillämpat sexualiserat våld är straffet för att hon tar för sig.

Det säger något väldigt tråkigt om vårt samhälle att det finns överallt, att det både präglar och definierar vårt främsta underhållningsmedium: TV. Vi strävar ju efter att få uppleva det. Morden i Midsommar. CSI. Aktuellt.

Tala om effektivt förtryck.

The Lion in the Den of the Prophets

Härom dagen skrev Anna Hildebrand på Facebook att “Mannen är normen – i stort som smått”. Det fick mig att komma ihåg det här kapitlet ur Susan Griffins bok från 1978, “Woman and Nature: The Roaring Inside Her”.

She swaggers in. They are terrifying in their white hairlessness. She waits. She watches. She does not move. She is measuring their moves. And they are measuring her. Cautiously one takes a bit of her fur. He cuts it free from her. He examines it. Another numbers her feet, her teeth, the length and width of her body. She yawns. They announce she is alive. They wonder what she will do if they enclose her in the room with them. One of them shuts the door. She backs her way toward the closed doorway and then roars. “Be still,” the men say. She continues to roar. “Why does she roar?” they ask. The roaring must be inside her, they conclude. They decide they must see the roaring inside her. They approach her in a group, six at her two front legs and six at her two back legs. They are trying to put her to sleep. She swings at one of the men. His own blood runs over him. “Why did she do that?” the men question. She has no soul, they conclude, she does not know right from wrong. “Be still,” they shout at her. “Be humble, trust us,” they demand. “We have souls,” they proclaim, “we know what is right,” they approach her with their medicine, “for you.” She does not understand this language. She devours them.