AFA – Antifascistisk aktion – är värre än de krafter de bekämpar

Var på bastuknytkalas hos Harry igår kväll med en massa vänner. Mot slutet av kvällen kom samtalet igång på riktigt. 50 nyanser av honom gled snabbt över till Anna Odell, först Återträffen och sedan (förmodligen eftersom bara några hunnit se filmen) Okänd kvinna. Hon är verkligen en lysande, modig, konstnär och samhällskritiker.

I en avstickare blev det en sidosamtal med en vän om AFA, Antifascistisk Aktion. Han försvarade först AFA, och jag blev väldigt upprörd. (Sedan backade han en del.)

Jag ska erkänna att jag har ibland har haft dubbla känslor inför deras aktionen. Man kan känna skadeglädje när en skinskalle får stryk, men det är inget jag är stolt över och inget jag vare sig försvarar eller förespråkar.

Dilemmat  är hur man hanterar våld. AFA har valt den enkla vägen, att slå tillbaka med samma mynt. Men det är fel väg.

Våld föder bara mera våld och rädsla, som ökar – inte minskar – otryggheten i samhället.

Våld mot extremister ger helt motsatt resultat, vilket man kan se i den ökande förekomsten av hot och våld mot politiker.

Två aktuella exempel är när Liza Jonsson (S), ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Nordmaling, som blev misshandlad i sitt hem när någon okänd person bröt sig in under natten. Troligen handlade misshandeln om missnöje mot ett förestående beslut att lägga ned byskolor (beslutet klubbades sedan av kommunfullmäktige). Ett annat exempel är den döshotade vänsterpolitikern i Umeå Daniel Nyström, som slutat blogga på grund av hoten och funderar på att sluta efter många år, av hänsyn till sin familj. Läs här också.

Våld mot våldsamma ger fel resultat, leder istället till hot och våld mot politiker. Politiker slutar eller vågar inte uttala sig av rädsla. Den demokratiska dialogen stympas. Den enda vinnaren är våld.

Våldsamma organisationer som AFA är fega. Det är lätt att slå. Det är betydligt svårare att argumentera.

Det gäller naturligtvis även våldsamma organisationer på högerkanten såsom Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och Nationalsocialistisk front. Idag attackerade nazister en manifestation i Stockholm mot rasism. Flera knivskars! Nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen har på sin hemsida tagit på sig ansvar, jag skriver om det här.

Aftonbladet TV: Attack mot antirasister – Polisen: “Flera är knivskurna”Vid en fredlig manifestation mot rasism i Stockholm gick en grupp svartklädda personer till attack. Enligt uppgifter till Aftonbladet var angriparna nazister.

Embedly Powered

Jag är övertygad om att intolerans bekämpas bäst med kärlek och kunskap. Information, information, information och mera information, så att alla har tillgång, vet var de ska hitta, känner till motargumenten. Stiftelsen Expo är ett lysande exempel. Och fredliga demonstation, så att fredliga människor vågar delta.

Missförstå mig rätt: jag är inte emot civil olydnad och ilska, tvärtom. Men civil olydnad kan utföras på ett fredligt sätt. Ilska kan visas utan våld. Det primära är att fredliga människor måste våga uttala sig och visa sin solidaritet, utan rädsla för sitt liv.

Jag tycker att AFA är värre än krafterna de bekämpar.

Musiken bär mig framåt – och bakåt

Jag lyssnar på Jackson Browns After the Deluge och blir översköljd av gamla minnen, det blir så kraftigt så det känns i hela kroppen. Måste nästan stanna bilen när jag blir medveten om vad som händer.

Blev tvungen att skriva. Och inser att musiken visst har den effekten också på mig. Skrev nyligen till en vän på Facebook att musiken påverkar mig mest genom förnimmelser, en diffus känsla, men inte genom starka minnesupplevelser. Men så är det inte.

Minnena av tiden som politisk aktivist, att träna inför en civilolydnadsaktion. Att vandra över den kaliforniska kustlandskapet tillsammans med ett gäng vänner, mot kärnkraftverket Diablo Canyon, vars fundament byggts spegelvänt direkt på den stora San Andreas-förkastningssprikan någon timme söder om San Francisco. Att bli gripen vid grinderna till kärnkraftverket. Att känna att man åtminstone hade försökt göra något. Att man inte hade varit ett tyst vittne.

Minnen ihopblandade, koncerten med Jackson Brown på festplatsen i Santa Rosa, när han spelade gratis till förmån för kampen mot Diablo Canyon. Jag fick vara med och organisera, undrar om jag har t-shirten kvar?

Mary Moore, min politiska mentor och förebild. Hon hade en liten 2:a hands butik, ägnade sin tid – sitt liv – åt att kämpa mot olika orättvisor och dumheter. Det var hennes hängivenhet som gjorde att jag bestämde mig för att “bli” aktivist när jag började plugga på universitetet 1982.

Och nu, separerad efter 20 år 2 barn och ett bra liv, så ser jag fascinerat på hur jag sakta men säkert hittar tillbaka, till den person jag var 1986 när jag tog timeout från politiken- bland annat från att ha visat två filmer i veckan på två olika universitet i 3 år för i genomsnitt 100 personer varje gång – för att bli utbytesstudent i Sverige.

Det är en spännande process. Undrar vad jag “blir” denna gång? Undrar vilken musik jag lyssnar på om 20 år, och vilka starka minnen den väcker?

Jackson Browns Lives in the balance drar igång i iPhonen, när jag sitter här i bilen på parkeringsplatsen i Lillänge och putsar till denna text som jag skrivit direkti iPhonen. Får låta den rama in den här stunden. Dags att “vara” konsument.

Men den där kraftiga känslan i bröstet som jag kände i bilen? Den sitter kvar än.