Jag kom till Sverige som utbytesstudent 1986, till Uppsala tillsammans med 19 andra studenter från olika universitet inom California State University-systemet (alltså inte samma system som University of California-systemet, ditt t ex UCLA hör). Jag var ensam från Sonoma State University.
Det hette Kaliforniaprogrammet. Vi var välomhändertagna, det var en väldigt bra tid i mitt liv. Vi kom i juni 1986. Under sommaren bodde vi på Sigtuna Folkhögskola, vilken häftig upplevelse av svensk tkultur! Fina små rum som gick i björk. Smörstekt potatis till lunch. Fina promenader i Sigtuna. Rektorn Arne kunde knappt dölja sina socialdemokratiska sympatier men han hade all anledning att vara stolt över det han kunde visa upp.
Vi pluggade svenska hela sommaren, med SFI-lärare. Gick på museum och slott – Venngarn, Gripsholm och annat som jag inte minns. Och vi åkte till Gotland. Tala om samhällsorientering.
Det var en fantastisk introduktion i att bo i Sverige. Språket och kulturen, i en skön miljö och fint gemenskap. Perfekta förutsättningar. Sedan när terminen började så fortsatte vi plugga svenska halvfart, och fick undervisning i våra respektive ämnen på engelska, lite mer än halvfart antagligen. Jag pluggade u-landskunskap. Sedan till våren pluggade vi tillsammans med de övriga studenterna i respektive institution, på svenska. Samma kurslitteratur som alla andra.
Så varför berättar jag detta? Jag funderar på skillnaden mellan hur jag hade det, och hur Sverige tar hand om sina ofrivilliga invandrare. Jag kom till Sverige frivilligt, men det var inte meningen att jag skulle stanna. Jag måste lära mig språket, men för att klara studierna. Inte för att bo här resten av livet.
Undrar hur det skulle se ut om flyktingar fick ett välkomnande som visade att vi ville att de skulle stormtrivas här resten av sitt liv?
Hur gör vi med flyktingarna och asylsökandena som vi tar emot? Utgångspunkten är faktiskt att de flesta av dem kommer att bo här resten av sitt liv. De ska kunna klara det svenska samhället, de ska kunna trivas här. Tänk om de kunde få samma fina introduktion som jag fick. Undrar om det skulle underlätta….. Nu för tiden ska flyktingar få samhällsorientering. Undrar hur den är jämfört med den jag fick?
Nu förstår jag att min grupp var påkostad. Men ändå, jämförelsen är intressant. Undrar vad samhällskostnaden skulle bli jämfört med idag, om flyktingar som troligen bosätter sig här, fick en lika genomtänkt och omsorgsfull introduktion i Sverige, jag fick som förväntades åka hem efter ett år.
Undrar hur det skulle se ut om flyktingar fick ett välkomnande som visade att vi ville att de skulle stormtrivas här resten av sitt liv?
