En ny dik, som dök upp härom kvällen.

Mörkret vilar tungt på mina axlar
Jag väger varje ord, varje nyans
Varje färgskiftning
Varje differens

Ibland känns det tungt att leva
Jobbigt att vara så snäll
När mörkret kryper närmare vill jag skrika
Ta vad jag vill ha, strunta i andra
Satsa på mig själv

Ljuset förföljer mig också
Som en dröm om det jag inte vågar ta för mig
Som när norrskenet lyser upp himlen som en dans
Som ingen ändå ser
Så vackert
Så ensamt

Mörkret lägger sig som en skugga
Försöker dämpa min livslust och kraft
Men det går inte för jag vill för mycket
Jag längtar alltid efter nåt bättre
Accepterar inte att komma i andra hand

Ljuset och mörkret möts, där blir det liv, där blir det hopp
Där vill jag vara, i mitten, i kampen, i sorgen, i hoppet

Jag vill ta med mig ljuset när jag går, men ha mörkret kvar
Inom mig, som en påminnelse
Som en tyngd
Så jag inte flyter iväg
Ensam

101210

När jag var tonåring skrev jag en del, som så många, antagligen hellre än bra. Sedan dess händer det inte så ofta. Men denna kom till mig obehindrat för ett par år sedan, antagligen på hösten:

FLYKTEN
Det är mörkt på natten nu
Jag går längs den tomma gatan och undrar vad du tänker på
I mörkret

Löven är gröna än
Det var torrt i sommar
Gröna blad visnar så lätt
Det blir en lång vinter
Igen

Du ser vacker ut
Jag längtar efter att få hålla om dig
Drömmar är så flyktiga
Vi törs inte ens öppna ögonen, när dimman börjat lyfta
Det är kallt
Men jag fryser inte.