Jag är mer och mer övertygad om att en av de viktigaste rollerna politiker har att spela är att arbeta förvaltningsövergripande. Sektorsövergripande. Att se när förvaltningar behöver hjälp med att diskutera ärenden med varandra, att ha tid att traska runt till olika tjänstemän och se till att det sker ett samtal.

Politiker – åtminstone arvoderade politiker med ett ansvarsområde, en plattform – är en garant för att besluten blir så bra som möjligt. En garant för att medborgarnas intressen bejakas.

Missförstå mig rätt, detta är inte kritik mot tjänstemän. Jag högaktar tjänstemännen jag haft kontakt med, som i princip alla vill göra ett bra jobb, är jättekunniga, och blir så glad när politiker visar ett intresse för vad de gör och kan.

Problemet är bara att det är inte lätt att korsa förvaltningsgränser. Den man pratar med kanske känner sig bevakad, påpassad. Kritiserad. Det är inte självklart att det är just jag som ska prata med den där i Barn- och utbildning. Trampar jag på nåns tå, väcker jag den Björn som sover, gör jag fel då?

Politiker har den fördelen att vårt uppdrag är just att tillvarata tredje mans intressen, och att se till att beslutet blir rätt i alla avseenden, inte bara utifrån den egna förvaltningens ansvar.

Och vi har inga chefer att vara oroliga över, kan inte sparkas i förtid. Vi är helt enkelt skyldiga att ta de risker som behövs för att se till att besluten blir så bra som möjligt.

Modiga, ifrågasättande, intresserade och angagerade politiker är en förutsättning för bra beslut.