Att lyfta andra

Är på miljöpartiets ledarskapsutbildning, i Hallsberg. Bra, tror jag. Måste få smälta. En sak jag hört förut som nämndes, som jag funderar på: för att ett förhållande ska fungera krävs att man säger minst 5 vänliga, positiva, stödjande saker till varandra för varje negativ.

Och då funderar man på hur det ligger till i sitt liv. I förhållandet. Med arbetskamraterna. Med politiska kamrater. Med vännerna. Och inte minst, med sina barn.

Tänk att man ska behöva anstränga sig, för att vara positiv och stödjande! Beror det på, att vi är bara så vi människor? Eller är det något i samhället (alla samhällen?) som gör att vi kan vara snabbare till kritik än till beröm?