Vad gör DU för ditt land?

En typisk vecka hos en halvtidsarvoderad kommunpolitiker:

Måndag:
Cyklade. Budgetberedning hela dagen. På kvällen middag åt sonen och mig, sedan missade jag gårdsstädningen utan fick soppa lite grus själv. Därefter: läsa en 2 cm tjock bunt med handlingar inför presidieträffen i morgon. Somnade alldeles för många timmar efter midnatt.

Tisdag:
Cyklade. Presidieträff på fm med Bygg- och miljönämndens viceordföranden och tjänstemän.

Därefter direkt till fortsatt budgetberedning, ingen lunch. På kvällen, middag och mp-Krokom politiska gruppen i två timmar hemma hos Eva. Rasmus åt hos Lena.

På kvällen: förbereda sig för kf i morgon. För lite sömn igen.

Onsdag:
Bil. Kommunfullmäktige i Trångsviken från 8.30-19.00, hämtade upp Dmitar på vägen. Måste vara skärpt precis hela tiden. Skrev ett inlägg i Facebook efter skolbeslutet (återremiss efter 3-timmar), som jag sedan snabbt gjorde om till insändare och skickaeenin över nätet till LT och ÖP, som dock ännu inte (på fredag) kommit med.

Därefter direkt in till stan för föreläsning och boksläpp med Hans Månsson och Stefan Edman.

Middag sent på kvällen, Rasmus fick klara sig själv.

Torsdag:
Bil. Första möte med kommunens nya Rådet för folkhälsa, barnkonventions- och brottsförebyggande arbete- där jag är ordförande – kl 8.30-15. Helt fantastisk dag, Östersunds folkhälsostrateg Sofie Bergman berättar om hur Östersunds kommun jobbat med folkhälsa. Under det passet är kommunalrådet samt kommunchefen och hela hans ledningsgrupp med – samtliga toppchefstjänstemän! Enastående. Rådet är hans skötebarn, kan man ha bättre förutsättningar? På eftermiddagen leder Sofie en diskussion i rådet utifrån fyra aktuella processer i Kommunen: den (snart antagna) nya folkhälsopolicyn, översiktsplanering, barnkonventionsarbetet, samt mobiliseringen mot droger och alkohol och annat brottsförebyggande.

Kl 13 justerar jag en paragraf från gårdagens kf-smtr om nya taxor med anledning av den nya plan- och bygglagen.

Under lunchen smider på planer med Anna om ett utspel med anledning av motioner som vi lämnat in till landstinget och det nya Regionförbundet Jämtlands län.

Sedan: hämta däck på reparation, handla lite mat, sätta på däcket, laga middag åt mig och Rasmus. Då är jag helt slut, helt tom. Värmt bad. Lägger mig före 23.30 (=tidigt).

Fredag (idag):
Ledig! Känns… ovant. Cyklar in till stan, läkartid kl 10 för ögoninflamationen jag dragits med sedan september. Jobbigt.

Nu sitter jag och fikar på cappuccino och “kärleksmums” i Badhusparken, lyssnar på reggae och skriver detta i iPhonen. Har med mig datorn och handlingar inför kongressen om två veckor, få sig hur dagen blir.

Den som beskyller politiker för att vara lata och okunniga, för att agera i eget intresse, vet inte vad han pratar om. Jag är inte särskilt ovanlig. Det finns ett otroligt ideellt, självuppoffrande engagemang hos politikerna i Sverige – för landets bästa – vilket bara gagnar demokratin.

Vad gör DU för ditt land?

Musiken bär mig framåt – och bakåt

Jag lyssnar på Jackson Browns After the Deluge och blir översköljd av gamla minnen, det blir så kraftigt så det känns i hela kroppen. Måste nästan stanna bilen när jag blir medveten om vad som händer.

Blev tvungen att skriva. Och inser att musiken visst har den effekten också på mig. Skrev nyligen till en vän på Facebook att musiken påverkar mig mest genom förnimmelser, en diffus känsla, men inte genom starka minnesupplevelser. Men så är det inte.

Minnena av tiden som politisk aktivist, att träna inför en civilolydnadsaktion. Att vandra över den kaliforniska kustlandskapet tillsammans med ett gäng vänner, mot kärnkraftverket Diablo Canyon, vars fundament byggts spegelvänt direkt på den stora San Andreas-förkastningssprikan någon timme söder om San Francisco. Att bli gripen vid grinderna till kärnkraftverket. Att känna att man åtminstone hade försökt göra något. Att man inte hade varit ett tyst vittne.

Minnen ihopblandade, koncerten med Jackson Brown på festplatsen i Santa Rosa, när han spelade gratis till förmån för kampen mot Diablo Canyon. Jag fick vara med och organisera, undrar om jag har t-shirten kvar?

Mary Moore, min politiska mentor och förebild. Hon hade en liten 2:a hands butik, ägnade sin tid – sitt liv – åt att kämpa mot olika orättvisor och dumheter. Det var hennes hängivenhet som gjorde att jag bestämde mig för att “bli” aktivist när jag började plugga på universitetet 1982.

Och nu, separerad efter 20 år 2 barn och ett bra liv, så ser jag fascinerat på hur jag sakta men säkert hittar tillbaka, till den person jag var 1986 när jag tog timeout från politiken- bland annat från att ha visat två filmer i veckan på två olika universitet i 3 år för i genomsnitt 100 personer varje gång – för att bli utbytesstudent i Sverige.

Det är en spännande process. Undrar vad jag “blir” denna gång? Undrar vilken musik jag lyssnar på om 20 år, och vilka starka minnen den väcker?

Jackson Browns Lives in the balance drar igång i iPhonen, när jag sitter här i bilen på parkeringsplatsen i Lillänge och putsar till denna text som jag skrivit direkti iPhonen. Får låta den rama in den här stunden. Dags att “vara” konsument.

Men den där kraftiga känslan i bröstet som jag kände i bilen? Den sitter kvar än.

Livets mysterier

Livet har många mysterier. Till exempel: hur kommer det sig att det alltid är jag som får sätta nytt toapapper på rullen? Och varför börjar en del människor använda en ny tandkrämstube, innan den gamla är slut, och utan att kasta den gamla? Någonsin?

Ett stort mysterium som jag länge grubblat på är vad folk gör av sina använda och därmed inte rena men inte heller smutsiga kläder?

Det blir ju en del om man vill variera sig det minsta. Mina ligger i en hög på locket på korgen i badrummet där man har smutsiga kläder (vad den nu heter). En del bara låter kläder ligga i högar i sovrummet. Men ni andra?!?

Om styrkor och svagheter

“Vår djupaste rädsla handlar inte om att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla handlar om att vi är långt mer mäktig än vi tror. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss”
– Marianne Williamson

Ur handboken “Motiverande Ledarskap” (Miljöpartiets ledarskapsprogram Grunder och verktyg)

Att lyfta andra

Är på miljöpartiets ledarskapsutbildning, i Hallsberg. Bra, tror jag. Måste få smälta. En sak jag hört förut som nämndes, som jag funderar på: för att ett förhållande ska fungera krävs att man säger minst 5 vänliga, positiva, stödjande saker till varandra för varje negativ.

Och då funderar man på hur det ligger till i sitt liv. I förhållandet. Med arbetskamraterna. Med politiska kamrater. Med vännerna. Och inte minst, med sina barn.

Tänk att man ska behöva anstränga sig, för att vara positiv och stödjande! Beror det på, att vi är bara så vi människor? Eller är det något i samhället (alla samhällen?) som gör att vi kan vara snabbare till kritik än till beröm?

Två härliga arbetsdagar på Ottsjö Fjällgård

Har varit iväg på planering med jobbet, vi bodde på Ottsjö Fjällgård (nära Vålådalen, bara 20 minuter ifrån Åre). Vilket fint stället! Och vilken bra mat! Till middagen gick vi upp på fjället till en träkåta och blev serverad renstek (alternativt vegetariska spettar), potatisgratäng, grönsaker och sallad. Det finns ett foto därifrån, men tyvärr var ljuset för dålig då för min gamla iPhone.

Jag har ett härligt gäng arbetskamrater, vi arbetar på Navigator, Krokoms kommuns arbetsmarknadsprojekt. Trots att vi arbetar med en målgrupp som har extremt svårt att komma ut i arbete så har vi hittills lyckats få ut 35% i arbete, ytterligare 7% CSN-studier. Inte alls så pjåkigt faktiskt (eller, som amerikanen i mig skriker: Jädrigt bra, faktiskt!!!!!)

Också på Facebook!

Jag har ett hat-kärleksförhållande till Facebook. Gick med för två år sedan någonting för att bevaka en grej, då började vänförfrågningarna dimpa in. Hjälp! Ignorera. Men efter vänliga påminnelser om att jag har 50 000 vänförfrågningar som väntar på att besvaras så lade jag mig helt och bekräftade alla i ett svep. Continue reading

Tack för förtroendet!

Nu är valresultatet klart för Krokoms kommun, och jag vill passa på att tacka för förtroendet.

Vi har gått fram i Krokom för första gången sedan valet 1998 (då jag var tvåa på listan), och för första gången sedan jag började toppa listan valet 2002. Vi fick fortsatt tre mandat, men ökade procentuellt från 5,66% 2006 till 5,94% nu. Continue reading

Trött men glad

Jag är så trött efter valrörelsen så ögonen går i kors!
Majoriteten i Krokom med mp + Alliansen verkar bestå trots att SD fick ett mandat, det gör mig glad.
Glad är jag också att mp gick fram så pass på riksnivå.
Förbannad är jag över SD på alla nivåer, och det har jag mycket att skriva om så jag får lov att återkomma.
Sömn är bra ibland….