Det är oerhört spännande, men också oerhört ensamt. Hur känns det när man verkligen möts på riktigt? Känns det anorlunda? Känns det ö.h.t? Tala om att vara ensam.

Eller så kanske det är detta som är kärleken? De flesta strävar efter närhet i ett kärleksförhållande. Handlar det om en strävan efter det där klockrena mötet? Där det känns som man förstår och är förstådd?

Och så, det tragiska, paradoxen: När man bott ihop/umgåtts så länge så man (tror sig) känna varandra utan och innan, ja då blir man uttråkad. Eller kanske snarare ointresserad. Man slutar att sträva, slutar att anstränga sig.

Att förstå varandra leder till likgiltighet!

Vi är ganska mänskliga, faktiskt

Jo, det finns en och annan mänsklig person inom de andra partierna, det vet jag. Men vi är så genommänskliga på nåt sätt :0)

Måndag:
Cyklade. Budgetberedning hela dagen. På kvällen middag åt sonen och mig, sedan missade jag gårdsstädningen utan fick soppa lite grus själv. Därefter: läsa en 2 cm tjock bunt med handlingar inför presidieträffen i morgon. Somnade alldeles för många timmar efter midnatt.

Tisdag:
Cyklade. Presidieträff på fm med Bygg- och miljönämndens viceordföranden och tjänstemän.

Därefter direkt till fortsatt budgetberedning, ingen lunch. På kvällen, middag och mp-Krokom politiska gruppen i två timmar hemma hos Eva. Rasmus åt hos Lena.

På kvällen: förbereda sig för kf i morgon. För lite sömn igen.

Onsdag:
Bil. Kommunfullmäktige i Trångsviken från 8.30-19.00, hämtade upp Dmitar på vägen. Måste vara skärpt precis hela tiden. Skrev ett inlägg i Facebook efter skolbeslutet (återremiss efter 3-timmar), som jag sedan snabbt gjorde om till insändare och skickaeenin över nätet till LT och ÖP, som dock ännu inte (på fredag) kommit med.

Därefter direkt in till stan för föreläsning och boksläpp med Hans Månsson och Stefan Edman.

Middag sent på kvällen, Rasmus fick klara sig själv.

Torsdag:
Bil. Första möte med kommunens nya Rådet för folkhälsa, barnkonventions- och brottsförebyggande arbete- där jag är ordförande – kl 8.30-15. Helt fantastisk dag, Östersunds folkhälsostrateg Sofie Bergman berättar om hur Östersunds kommun jobbat med folkhälsa. Under det passet är kommunalrådet samt kommunchefen och hela hans ledningsgrupp med – samtliga toppchefstjänstemän! Enastående. Rådet är hans skötebarn, kan man ha bättre förutsättningar? På eftermiddagen leder Sofie en diskussion i rådet utifrån fyra aktuella processer i Kommunen: den (snart antagna) nya folkhälsopolicyn, översiktsplanering, barnkonventionsarbetet, samt mobiliseringen mot droger och alkohol och annat brottsförebyggande.

Kl 13 justerar jag en paragraf från gårdagens kf-smtr om nya taxor med anledning av den nya plan- och bygglagen.

Under lunchen smider på planer med Anna om ett utspel med anledning av motioner som vi lämnat in till landstinget och det nya Regionförbundet Jämtlands län.

Sedan: hämta däck på reparation, handla lite mat, sätta på däcket, laga middag åt mig och Rasmus. Då är jag helt slut, helt tom. Värmt bad. Lägger mig före 23.30 (=tidigt).

Fredag (idag):
Ledig! Känns… ovant. Cyklar in till stan, läkartid kl 10 för ögoninflamationen jag dragits med sedan september. Jobbigt.

Nu sitter jag och fikar på cappuccino och “kärleksmums” i Badhusparken, lyssnar på reggae och skriver detta i iPhonen. Har med mig datorn och handlingar inför kongressen om två veckor, få sig hur dagen blir.

Den som beskyller politiker för att vara lata och okunniga, för att agera i eget intresse, vet inte vad han pratar om. Jag är inte särskilt ovanlig. Det finns ett otroligt ideellt, självuppoffrande engagemang hos politikerna i Sverige – för landets bästa – vilket bara gagnar demokratin.

Vad gör DU för ditt land?

Blev tvungen att skriva. Och inser att musiken visst har den effekten också på mig. Skrev nyligen till en vän på Facebook att musiken påverkar mig mest genom förnimmelser, en diffus känsla, men inte genom starka minnesupplevelser. Men så är det inte.

Minnena av tiden som politisk aktivist, att träna inför en civilolydnadsaktion. Att vandra över den kaliforniska kustlandskapet tillsammans med ett gäng vänner, mot kärnkraftverket Diablo Canyon, vars fundament byggts spegelvänt direkt på den stora San Andreas-förkastningssprikan någon timme söder om San Francisco. Att bli gripen vid grinderna till kärnkraftverket. Att känna att man åtminstone hade försökt göra något. Att man inte hade varit ett tyst vittne.

Minnen ihopblandade, koncerten med Jackson Brown på festplatsen i Santa Rosa, när han spelade gratis till förmån för kampen mot Diablo Canyon. Jag fick vara med och organisera, undrar om jag har t-shirten kvar?

Mary Moore, min politiska mentor och förebild. Hon hade en liten 2:a hands butik, ägnade sin tid – sitt liv – åt att kämpa mot olika orättvisor och dumheter. Det var hennes hängivenhet som gjorde att jag bestämde mig för att “bli” aktivist när jag började plugga på universitetet 1982.

Och nu, separerad efter 20 år 2 barn och ett bra liv, så ser jag fascinerat på hur jag sakta men säkert hittar tillbaka, till den person jag var 1986 när jag tog timeout från politiken- bland annat från att ha visat två filmer i veckan på två olika universitet i 3 år för i genomsnitt 100 personer varje gång – för att bli utbytesstudent i Sverige.

Det är en spännande process. Undrar vad jag “blir” denna gång? Undrar vilken musik jag lyssnar på om 20 år, och vilka starka minnen den väcker?

Jackson Browns Lives in the balance drar igång i iPhonen, när jag sitter här i bilen på parkeringsplatsen i Lillänge och putsar till denna text som jag skrivit direkti iPhonen. Får låta den rama in den här stunden. Dags att “vara” konsument.

Men den där kraftiga känslan i bröstet som jag kände i bilen? Den sitter kvar än.

Field and Stream

Field and stream before the sunset
Nature’s beauty to behold
Fleeting glimpses of a daydream
Almost real, and yet still old
Beauty’s passage – everlasting
Feel the blast of icy cold
Mournful cries of death deceiving
Eyeing something new and bold
Crying out for life and living
Yet still waiting to be told.

Owen Laws
1975-1976

Ett stort mysterium som jag länge grubblat på är vad folk gör av sina använda och därmed inte rena men inte heller smutsiga kläder?

Det blir ju en del om man vill variera sig det minsta. Mina ligger i en hög på locket på korgen i badrummet där man har smutsiga kläder (vad den nu heter). En del bara låter kläder ligga i högar i sovrummet. Men ni andra?!?

Ur handboken “Motiverande Ledarskap” (Miljöpartiets ledarskapsprogram Grunder och verktyg)

Och då funderar man på hur det ligger till i sitt liv. I förhållandet. Med arbetskamraterna. Med politiska kamrater. Med vännerna. Och inte minst, med sina barn.

Tänk att man ska behöva anstränga sig, för att vara positiv och stödjande! Beror det på, att vi är bara så vi människor? Eller är det något i samhället (alla samhällen?) som gör att vi kan vara snabbare till kritik än till beröm?

Har varit iväg på planering med jobbet, vi bodde på Ottsjö Fjällgård (nära Vålådalen, bara 20 minuter ifrån Åre). Vilket fint stället! Och vilken bra mat! Till middagen gick vi upp på fjället till en träkåta och blev serverad renstek (alternativt vegetariska spettar), potatisgratäng, grönsaker och sallad. Det finns ett foto därifrån, men tyvärr var ljuset för dålig då för min gamla iPhone.

Jag har ett härligt gäng arbetskamrater, vi arbetar på Navigator, Krokoms kommuns arbetsmarknadsprojekt. Trots att vi arbetar med en målgrupp som har extremt svårt att komma ut i arbete så har vi hittills lyckats få ut 35% i arbete, ytterligare 7% CSN-studier. Inte alls så pjåkigt faktiskt (eller, som amerikanen i mig skriker: Jädrigt bra, faktiskt!!!!!)