Det är oerhört spännande, men också oerhört ensamt. Hur känns det när man verkligen möts på riktigt? Känns det anorlunda? Känns det ö.h.t? Tala om att vara ensam.

Eller så kanske det är detta som är kärleken? De flesta strävar efter närhet i ett kärleksförhållande. Handlar det om en strävan efter det där klockrena mötet? Där det känns som man förstår och är förstådd?

Och så, det tragiska, paradoxen: När man bott ihop/umgåtts så länge så man (tror sig) känna varandra utan och innan, ja då blir man uttråkad. Eller kanske snarare ointresserad. Man slutar att sträva, slutar att anstränga sig.

Att förstå varandra leder till likgiltighet!

Blev tvungen att skriva. Och inser att musiken visst har den effekten också på mig. Skrev nyligen till en vän på Facebook att musiken påverkar mig mest genom förnimmelser, en diffus känsla, men inte genom starka minnesupplevelser. Men så är det inte.

Minnena av tiden som politisk aktivist, att träna inför en civilolydnadsaktion. Att vandra över den kaliforniska kustlandskapet tillsammans med ett gäng vänner, mot kärnkraftverket Diablo Canyon, vars fundament byggts spegelvänt direkt på den stora San Andreas-förkastningssprikan någon timme söder om San Francisco. Att bli gripen vid grinderna till kärnkraftverket. Att känna att man åtminstone hade försökt göra något. Att man inte hade varit ett tyst vittne.

Minnen ihopblandade, koncerten med Jackson Brown på festplatsen i Santa Rosa, när han spelade gratis till förmån för kampen mot Diablo Canyon. Jag fick vara med och organisera, undrar om jag har t-shirten kvar?

Mary Moore, min politiska mentor och förebild. Hon hade en liten 2:a hands butik, ägnade sin tid – sitt liv – åt att kämpa mot olika orättvisor och dumheter. Det var hennes hängivenhet som gjorde att jag bestämde mig för att “bli” aktivist när jag började plugga på universitetet 1982.

Och nu, separerad efter 20 år 2 barn och ett bra liv, så ser jag fascinerat på hur jag sakta men säkert hittar tillbaka, till den person jag var 1986 när jag tog timeout från politiken- bland annat från att ha visat två filmer i veckan på två olika universitet i 3 år för i genomsnitt 100 personer varje gång – för att bli utbytesstudent i Sverige.

Det är en spännande process. Undrar vad jag “blir” denna gång? Undrar vilken musik jag lyssnar på om 20 år, och vilka starka minnen den väcker?

Jackson Browns Lives in the balance drar igång i iPhonen, när jag sitter här i bilen på parkeringsplatsen i Lillänge och putsar till denna text som jag skrivit direkti iPhonen. Får låta den rama in den här stunden. Dags att “vara” konsument.

Men den där kraftiga känslan i bröstet som jag kände i bilen? Den sitter kvar än.

Ett stort mysterium som jag länge grubblat på är vad folk gör av sina använda och därmed inte rena men inte heller smutsiga kläder?

Det blir ju en del om man vill variera sig det minsta. Mina ligger i en hög på locket på korgen i badrummet där man har smutsiga kläder (vad den nu heter). En del bara låter kläder ligga i högar i sovrummet. Men ni andra?!?

Ur handboken “Motiverande Ledarskap” (Miljöpartiets ledarskapsprogram Grunder och verktyg)

Och då funderar man på hur det ligger till i sitt liv. I förhållandet. Med arbetskamraterna. Med politiska kamrater. Med vännerna. Och inte minst, med sina barn.

Tänk att man ska behöva anstränga sig, för att vara positiv och stödjande! Beror det på, att vi är bara så vi människor? Eller är det något i samhället (alla samhällen?) som gör att vi kan vara snabbare till kritik än till beröm?

Jag tror att shocken och i viss mån sorgearbetet ofta kan vara mycket svårare för folk som står den avlidne nära men inte känner familjen, än för de närmaste. Samma kväll som Tomas gick bort åt vi mat tillsammans, familjen och några nära vänner. Vi kramade om varandra och berättade om Tomas, om hur vi hade upplevt händelserna. Om saker Tomas hade gjort och sagt, vad han hade betytt för oss. Vi fick sörja och minnas, och umgås i den stämningen. Det var renande och läkande.

Tomas hade många vänner och bekanta i den politiska världen (och andra världar också kanske – hur många världar lever vi i egentligen?), folk som han hade umgåtts med nästan dagligen men som inte känner familjen alls. Så är det väl med alla, vi har alla en värld utanför familjen, mer eller mindre stor. Jag vet i alla fall att många av dessa vänner är väldigt tagna och ledsna över hans bortgång. Vi har alla följt med hans framgångar, bakslag och förhoppningar kring cancern. Men de utanför familjen har ingen att sörja med.

Det är väl den rollen som begravningen och minnesstunden spelar. Att ge möjlighet att minnas och sörja i sällskap med andra som känner likadant. Självklart kan man tycka, men jag har ändå fått en annan förståelse.

Bydalen drivs med vindkraft. En snurra, står och reser sig över backarna. Går inte att missa. Igår snurrade den långsamt och tyst trots att det knappt blåste. (Fast tyvärr gick det att missa att ta en bra bild på den, så ni får hålla er till godo med den här bilden, som jag tog den 13/2, förra gången jag var där. Bilden är tagen där jag med mycket möda lyckat hasa mig ut ur skogen och en allför platt skogsstig. Inget kul på en bräda. Jag lär mig dock aldrig, se nedan.)

I onsdags (24/2) blev kommunstyrelsen inbjuden till ett möte med förespråkare för vindkraftverk i Kaxås, på eller nära Hällberget (beroende på vem man pratar med). Enligt de ska snurrorna stå på Storbacken “sydväst om Hällbergssiluetten”. Jag gillar deras koncept för att sprida intäkterna – både sinsemellan och genom att lämna pengar till bygden – men jag måste erkänna att jag är tveksam till placering på denna plats eftersom såvitt jag förstått så skulle snurrorna synas väldigt tydligt mitt i en ganska vidunderlig utsikt som i princip alla i byn delar. Jag lyssnar just nu, men det känns alltså tveksamt.

Samtidigt funderar jag på vindkraftens utvecklingspotential. Tänk om Offerdal kunde stoltsera med att “hela bygden drivs av vindkraft”, vilken otrolig marknadsföringsargument. Det skulle locka från näran och fjärran.

Tänk om hela Jämtlands län kunde skryta med att vara världens enda region som helt och hållit drivs av vindkraft! Nåja, det är inte möjligt i och med all vattenkraft, men det finns ändå ingångar. Världens enda region som drivs av endast förnyelsebara energikällor (för resonemangets skulle ska vi vara snälla mot vattenkraften. När den väl är byggd så är den förnyelsebar. Men vi ska inte bygga ut den något mer!) Det skulle sätta Jämtlands län på världskartan, folk skulle vallfärda hit.

Och Bydalen? Inte tror jag att vindkraftverket där skrämmer bort några turister. Den är vacker, mycket vackrare än liftarna, den saken är säker. Och låter mindre också, för den delen.

När jag är i fjällen, utom synhåll för civilisation. Fjällvandrar, tältar. Då vill jag inte se någon civilisation, inte ens vindkraft, inte ens på håll.
Men när jag är i civilisation – t ex en skidanläggning – har jag ingenting emot vacker civilisation – t ex vindkraftverk. Det förhöjer min brädupplevelse, att liftarna drivs med samma vind som pinar mitt ansikte.

Jag tycker vi ska bygga ut vindkraften, det är ett suveränt, rent och miljövänligt sätt att producera el. Jag tycker inte den ska byggas ut överallt, jag tycker att ociviliserat ska få vara ocivilicerat. Vad säger det om Hällberget/Storbacken, i Kaxås? Jag vet faktiskt inte.

Nu när vi översiktsplanerar för vindkraft, så är det viktigt tror jag att ta konsekventa principiella beslut. Idag är kommunfullmäktige suveränt (sedan lagändringen i fjol) när det gäller vindkraft. Fullmäktige har vetorätt, säger man nej blir det inget. Men det är inte säkert att det förblir så, jag tror att det kommer många nya påbud från staten om att bygga ut vindkraften ytterligare (eller hade du tänkt stänga av alla dina standby-apparater eller – ännu bättre – dra ut alla sladdarna? Trodde inte det). Och då gäller det att kunna motivera varför man tillåter vindkraft på en plats, men inte på en annan. Går det att tillåta Vindkraft på en kulturhistorisk miljö, men förbjuda på en annan? Idag går det i och med fullmäktiges vetorätt. Men vi kan inte lita på att det gör det i morgon. Det gäller tror jag att hitta den rätta principiella linjen, och sedan vara konsekvent.

Går det att hitta en godtagbar, konsekvent linje utifrån mitt personliga resonemang om civiliserade och ociviliserade lägen? Jag vet inte. Jag får fundera vidare, hjälp mig gärna.

Och hur gick det med brädåkningen? Jo tack, det var en härlig dag. Åker man rakt upp så finns det offpist till höger mot Fjällhalsen. Snön var tillräckligt mjukt så det gick bra att åka där trots att det är ganska exponerat för vinden. Tyvärr åkte jag lite för långt ner innan jag svängde tillbaka mot backen, så jag fick gå i djupsnön en bit för att komma tillbaka till pisten, där vid Lill-Arnes knapplift. Jag var helt slut. Den bästa offpiståkningen jag hittad igår var längs med Långravinliften, och på branten mellan den och vindsnurran. Åkte där en gång men blev lite osäker när jag närmade mig skogen, ville inte komma in på några platta skogsspår (som förra gången….). Stannade, kollade. Skogen såg rätt tät ut och ingen backe i sikte. Några hade åkte där, men inte särskilt många. Suckade till slut och tog av brädan och hasade mig uppför backen igen, tog ungefär 20 minuter att komma 8-10 meter, det var också lite jobbigt….

Fast det hör väl till. Nu ser jag fram emot Kittelfjäll v. 10! Det blir första gången där. Några tips?

/Owen

Jag har också känt ett tryck.
Från mig själv, som privatperson:  Jag BORDE börja blogg, eftersom jag har mycket att säga, många funderingar, ibland får jag till det riktigt bra. Kanske det kan bli något. Kanske JAG kan bli något! Varje blogglös dag som gick kändes som ett misslyckande. Här handlar det inte om att fånga dagen, utan att sumpa den…. Man kan bli lite stressad över alla möjligheter som man inte klarar av att ta vara på. (Och alla prylar som man inte har råd att köpa…)

Från mig själv, som offentlig person: Jag MÅSTE börja blogga, för partiets skull. För mina väljares skull. “Vad fan vill han egentligen, man vet ju inte han har ingen blogg. Vad var det han heter? Lars Ovén?”

Jag kan tycka att det känns kul också, faktiskt rätt spännande. Pirrigt. När jag får till det, brukar jag kunna uttrycka mig mycket bättre skriftligt än i tal, jag är egentligen ingen lysande talare. Ingen naturbegåvning i alla fall. Det har jag ärvt av min pappa, det krävs oändliga detaljer för att till slut komma till saken. Det är en ständig kamp att försöka hålla fokus på vad det är man egentligen vill säga. Men när man skriver – kan man radera!

Det som kanske mest gör att jag har tvekat – förutom prestationsångesten, perfektionismen, och att jag hatar att göra som alla andra – är att jag vill värna om personlig integritet. Inte bara min egen, utan om rätten till personlig integritet. Viljan till personlig integritet. Jag tycker folk är alldeles för beredda att fläka ut sitt liv för vem som helst. (Dålig självkänsla tar sig utryck i internetåldern? Eller handlar det i själva verket om god självkänsla? Eller aningslöshet?) Gränserna tänjs hela tiden, och jag vill inte bidra till den uppluckringen. Dessutom tycker jag det är ganska ironiskt att samtidigt som upprördheten mot Ipredlagen och FRA blev en ny – tillfällig? – folkrörelse, så är alltfler alltmer beredda att låta vem som helst veta vad som helst om sig. Offentligt nätsex? Javisst! Vänta bara medans jag rattar in Pirate Bay. Det riktigt ironiska är att det verkar också handla om samma personer! Som värnar om personlig integritet i teori, men inte bryr sig om sin egen personliga integritet. Vi ses på Facebook!

Är det möjligt att ha en blogg där man släpper in folk på livet, samtidigt som man håller en gräns? Jag vet inte. Var går den gränsen i så fall? Ska man berätta vad familjen heter? Visa bilder på dem? Citera intressanta saker som tonårsbarnen har sagt (utan att fråga först)? Jag tror inte det. Ärligt talat vet inte jag var gränsen går, samtidigt som jag vet att det är väldigt lätt att t ex riva av en obetänksam e-post som man ångrar sedan på en gång det svoschat iväg.

Svar: Naturligtvis är det möjligt. Det är ju så, att man aldrig är tvungen att vara personlig, det är ett val man gör. Det går att bara skriva texter om ämnen.

Men det vill jag inte göra! Jag vill vara personlig också, kunna resonera och diskutera – som i en studiecirkel, i en “salong”. I en bra diskussion kring köksbordet med familjen. Det är ofta först när man gör sig lite sårbar, som diskussionen börjar bli spännande och meningsfull. No pain, no gain? Ibland är det så.

Så nu beger jag mig ut i bloggosfären och försöker hålla en bra balans mellan det personliga och det politiska. Fast, ja just det, det personliga och det politiska är ju samma sak….