Tystnaden är bedövande

Jag längtar efter politiker
med passion och mod

Jag längtar efter politiker
som känner smaken av blod

Jag längtar efter politiker som vet vad de vill ha,
med en vision
och civilkuraget nog
att riskera att stå i brand

En politiker som älskar
lika vilt och brett och fett
så ingen kan ta miste på
att hen har kommit rätt.

Jag längtar men när jag ser mig om
Så känns det ganska tomt.
Den enda rösten som tränger igenom
är den som allt har glömt.

Jag längtar att få höra hur vårt land kan nå nya höjder,
med en ödmjukhet och generositet
som kan stå pall för allt som följer.

Jag längtar efter politiker
som tar strid för andras rätt
Men tystnaden är bedövande
och rädslan har tagit grepp.

170710
Umeå

Denna dikt skrev sig själv nästan helt i fredags, på natten vägen hem från Hundra efter konserten med Glesbygd’n. Jag fick lov att gå av cykeln på Nygatan bakom Folkets hus, satte mig på en trapp och så kom den.

Kanske även en smula inspirerad av Almedalsveckan då i stort sett bara Miljöpartiet nämnde miljön, och nazistiska Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade och jävlades.

Så vänds tacksamhet till ilska

Dagens nyheter rapporterade den 3 maj om Ett års väntan på asylutredning. Det är ett förfärligt, farligt och fullständigt onödigt läge.

All den tacksamhet och enorma goda viljan att tjäna sitt nya land som nära nog samtliga av dessa invandrare troligen känner riskerar att förspillas i en frustration och ilska mot det nya landet. Vilket slöseri med mänskliga resurser.

Det är nästan som om landet Sverige, efter mödosamt övervägande, har kommit på det allra bästa sättet att bryta ned dessa människor och minimera fördelar av invandring.

En obegriplig politik blottar sig.

Handfallna politiker har i många år varit oförmögna att ta nödvändiga beslut. Stora mänskliga resurser håller på att förspillas. Det är som bäddat för förakt från alla håll: Från invandrarna själva, väljarna, och omvärlden. Dörren står vidöppen för populisternas övertåg (de har ju redan tågat in…).

När jag kom till Sverige som utbytesstudent 1986, 26 år gammal, så var jag otroligt positivt inställd till landet Sverige. Efter flera års intensiva politiska aktivism på universitetet, med flera års informerande, många demonstationer och civilolydnadsaktioner mot alla världens orättvisor var jag rejält less på hemlandet. USA finansierade kontrarevolutionära högergerillan i Nicaragua, utförde fosforbrännbombningar på civila i El Salvador, starta kärnkraftverk på den mest jordbävningshotade mark (Diablo Canyon, Sant Cruz, söder om San Francisco), placerade ut kärnvapenbespetsade missilar överallt på land och hav. Och så vidare, listan är lång. Det var bara för mycket.

Min familj kräktes nästan över min onyanserat positiva syn på Sverige. Det dröjde ganska många år innan min inre Nej-sägare började vända sig även mot det adoptiva landet. Det kanske var EU-medlemskapet som satte spiken i kistan.

Nåja, detta handlar egentligen inte om mig, men jag ville med personligt exempel ge ett inblick i en process som Sverige går miste om med alla dessa utslagna asylsökande människor.

Jag lovar att nästan samtliga när de först hade kommit var beredda att oförbehållslöst älska det nya landet. Det är en enorm kraft som Sverige nu går miste om.

Undrar om landets ledare har några planer för hur man ska hantera den stora ilska som kommer som på beställning?

Vilka ska rösta på MP istället för kärnväljarna – som nu stöts bort?

På riksnivå hatar allianspartierna miljöpartiet eftersom partiet prioriterat miljön framför kapitalet. Liberalerna hatar miljöpartiet mest i Alliansen därför att MP är ett mera socialliberalt parti. SDare hatar miljöpartiet ännu mera då partiet prioriterat invandring framför hat. LO har aldrig kommit över att MP gav S möjlighet att försämra turordningsreglerna gentemot små företag.

Betongsossar hatar MP eftersom vi prioriterat miljön framför kapitalet (och samtidigt samarbetat med Alliansen). Vänstersossar finns inte. Vänsterpartiet hatar miljöpartiet eftersom MP inte vill att V ska vara med. Fi bryr sig inte om Miljöpartiet.

Så min fråga är: nu när MP håller på och kompromissar bort sin själ och stöter bort sina kärnväljare, var är det tänkt att de nya väljarna ska komma ifrån? Det finns ju inga andra kvar.

AFA – Antifascistisk aktion – är värre än de krafter de bekämpar

Var på bastuknytkalas hos Harry igår kväll med en massa vänner. Mot slutet av kvällen kom samtalet igång på riktigt. 50 nyanser av honom gled snabbt över till Anna Odell, först Återträffen och sedan (förmodligen eftersom bara några hunnit se filmen) Okänd kvinna. Hon är verkligen en lysande, modig, konstnär och samhällskritiker.

I en avstickare blev det en sidosamtal med en vän om AFA, Antifascistisk Aktion. Han försvarade först AFA, och jag blev väldigt upprörd. (Sedan backade han en del.)

Jag ska erkänna att jag har ibland har haft dubbla känslor inför deras aktionen. Man kan känna skadeglädje när en skinskalle får stryk, men det är inget jag är stolt över och inget jag vare sig försvarar eller förespråkar.

Dilemmat  är hur man hanterar våld. AFA har valt den enkla vägen, att slå tillbaka med samma mynt. Men det är fel väg.

Våld föder bara mera våld och rädsla, som ökar – inte minskar – otryggheten i samhället.

Våld mot extremister ger helt motsatt resultat, vilket man kan se i den ökande förekomsten av hot och våld mot politiker.

Två aktuella exempel är när Liza Jonsson (S), ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Nordmaling, som blev misshandlad i sitt hem när någon okänd person bröt sig in under natten. Troligen handlade misshandeln om missnöje mot ett förestående beslut att lägga ned byskolor (beslutet klubbades sedan av kommunfullmäktige). Ett annat exempel är den döshotade vänsterpolitikern i Umeå Daniel Nyström, som slutat blogga på grund av hoten och funderar på att sluta efter många år, av hänsyn till sin familj. Läs här också.

Våld mot våldsamma ger fel resultat, leder istället till hot och våld mot politiker. Politiker slutar eller vågar inte uttala sig av rädsla. Den demokratiska dialogen stympas. Den enda vinnaren är våld.

Våldsamma organisationer som AFA är fega. Det är lätt att slå. Det är betydligt svårare att argumentera.

Det gäller naturligtvis även våldsamma organisationer på högerkanten såsom Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och Nationalsocialistisk front. Idag attackerade nazister en manifestation i Stockholm mot rasism. Flera knivskars! Nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen har på sin hemsida tagit på sig ansvar, jag skriver om det här.

Aftonbladet TV: Attack mot antirasister – Polisen: “Flera är knivskurna”Vid en fredlig manifestation mot rasism i Stockholm gick en grupp svartklädda personer till attack. Enligt uppgifter till Aftonbladet var angriparna nazister.

Embedly Powered

Jag är övertygad om att intolerans bekämpas bäst med kärlek och kunskap. Information, information, information och mera information, så att alla har tillgång, vet var de ska hitta, känner till motargumenten. Stiftelsen Expo är ett lysande exempel. Och fredliga demonstation, så att fredliga människor vågar delta.

Missförstå mig rätt: jag är inte emot civil olydnad och ilska, tvärtom. Men civil olydnad kan utföras på ett fredligt sätt. Ilska kan visas utan våld. Det primära är att fredliga människor måste våga uttala sig och visa sin solidaritet, utan rädsla för sitt liv.

Jag tycker att AFA är värre än krafterna de bekämpar.

Vi frossa, vi frossa i sexualiserat våld! Ja!

Lagar mat i köket, det är meditativt. Speciellt om man lyssnar på Wheels of Fire samtidigt. Spoonful. Politician, den gillar jag, den påminner mig om hur man inte ska vara som politiker.

Men nu när jag går i köket, lagar sallad, lyssnar på Politician och känner mig självgod, börjar jag tänka på sexualiserat våld och inser att det är därför att det finns i sången jag diggar till.

Tråkigt.

Sexualiserat våld finns ju överallt, ibland grovt så man inte kan ta miste på det, ibland subtilt så man kanske inte ens tänker på det.

Det finns i snart sagt varenda thriller, varenda detektivserie. Varenda nyhetssändning.

Den grova våldtäkten. Eller antydan om att kvinnan i fråga skulle kunna bli våldtagen om hon inte passar sig. Ja, egentligen: alldeles oavsett vad hon gör. Om det vill sig illa, finns det inget hon kan göra. Hotet finns snart sagt alltid med som en underton. Tydligast i TV, varje kväll, men egentligen snart sagt överallt.

Hot om sexualiserat våld är patriarkatets sätt att få kvinnorna att hålla sig själva i schack. Tillämpat sexualiserat våld är straffet för att hon tar för sig.

Det säger något väldigt tråkigt om vårt samhälle att det finns överallt, att det både präglar och definierar vårt främsta underhållningsmedium: TV. Vi strävar ju efter att få uppleva det. Morden i Midsommar. CSI. Aktuellt.

Tala om effektivt förtryck.

Hur omvända en sverigedemokrat?

Man går och drömmer om att omvända sverigedemokrater. Det är det nog många som gör. Hur realistiskt är det?

Jag menar, ingen skulle någonsin kunna få mig att sluta vara miljöpartist, bara genom att argumentera bra. Det enda som skulle kunna få mig att överge partiet är tappat förtroende – och det är en insikt man får efter att man tvivlat ett tag. Inget som sker ur tomma intet över en natt, och inget man blir övertalad till.

Och i så fall – varför skulle det vara annorlunda med sverigedemokrater?

Jo, men partier växer ju och krymper i opinionssiffror och i allmänna val, det är ju bevis på att det går att omvända människor. Folk ändrar sig ju.

Och man vill ju så gärna tro att det ska vara annorlunda med sverigedemokrater, att deras världsbild ska vara bräckligare än sin egen. Man inbillar sig att ens egen partipolitiska övertygelse bygger på någonting fastare, hållbarare, än vad en sverigedemokrats gör. De är ju så dumma ju!

En viktig skillnad mellan mig och SDaren är väl att jag tror på något positivt – ser Miljöpartiet som ett sätt att uppnå en vision? Nja, det gör väl även SDaren, även om visionerna är väldigt olika.

Men ändå: SD  bygger (fram tills nu) sin politik – sin vision – på ett samhälle utan flyktingar och invandrare. Man utmålar invandrare som det stora problemet, bara vi löser det så går det på räls! (Mera pengar i statskassan, mindre brott, färre ofrivilliga singlar.) Det finns ingen motsvarighet när det gäller Miljöpartiets  – eller åtminstone mitt – engagemang. Visst kanske vi kan fokusera på enkla lösningar – bara vi alla äter ekologiskt så går det på räls! (Fler vindkraftverk, mindre kemikalier i naturen, färre cancersjuka.) – men fokus är ändå på något positivt.

Hmm.

Kanske det går att övertyga, när motargumenten är svaga? Det är ju lite ologiskt att tycka att samma invandrare både drabbas av utanförskap och är oemotståndliga för svenska tjejer. Samtidigt går arbetslös och tar alla jobben. Men å andra sidan är det inte så lätt att argumentera siffror med någon som inte bryr sig om sanningshalten i sina siffror! Man är i ett ständigt underläge….

Är det kanske hatet? Så många sverigedemokrater verkar hata eller åtminstone ogilla invandrare. Det är ju en ganska bräcklig grund att bygga sin partiövertygelse på. Vad händer om man plötsligt träffar en invandrare som man gillar? Och hur bergfast är ett förtroende på någon – en partikamrat t ex – som kanske någon dag vänder sitt (irrationella…) hat mot en själv?

Eller så är det tvärtom, se bara på Hitler och Mussolini då. Fascismens mörka framfart i dagens Ungern. Oerhört starka rörelser. Är hat på kort sikt en mycket starkare drivkraft en kärlek? En ångvälts obönhörliga framfart som krossar allt i sin väg tills den till slut möter sin överman? Möter tillräckligt stort motvåld?

Usch, det var ingen trevlig tanke. Jag vägrar att tror att det enda sättet att övervinna hat är med våld. Jag tror på kärlek och resonemang. Jag tror att folk hellre vill gilla än ogilla, hellre älska än hata.

Jag tror att det handlar om en kombination av ärlighet och mod, kärlek och kunskap, svaghet och ödmjukhet.

Det handlar alltså om att visa upp en gemenskap som är mera attraktiv eftersom den bygger på kärlek istället för hat. Våga och orka ifrågasätta och argumentera trotts att det känns jobbigt, läbbigt, meningingslöst. Orka sätta sig in i fakta så man kan stå på sig när man bemöts av en osanning. Våga erkänna när man själv har fel, att säga förlåt när man gått över gränsen för vem man själv vill vara. Och våga förlåta andra sina tillkortakommanden.

Hej! Hoppas verkligen du ska trivas hos oss!

Jag kom till Sverige som utbytesstudent 1986, till Uppsala tillsammans med 19 andra studenter från olika universitet inom California State University-systemet (alltså inte samma system som University of California-systemet, ditt t ex UCLA hör). Jag var ensam från Sonoma State University.

Det hette Kaliforniaprogrammet. Vi var välomhändertagna, det var en väldigt bra tid i mitt liv. Vi kom i juni 1986. Under sommaren bodde vi på Sigtuna Folkhögskola, vilken häftig upplevelse av svensk tkultur! Fina små rum som gick i björk. Smörstekt potatis till lunch. Fina promenader i Sigtuna. Rektorn Arne kunde knappt dölja sina socialdemokratiska sympatier men han hade all anledning att vara stolt över det han kunde visa upp.

Vi pluggade svenska hela sommaren, med SFI-lärare. Gick på museum och slott – Venngarn, Gripsholm och annat som jag inte minns. Och vi åkte till Gotland. Tala om samhällsorientering.

Det var en fantastisk introduktion i att bo i Sverige. Språket och kulturen, i en skön miljö och fint gemenskap. Perfekta förutsättningar. Sedan när terminen började så fortsatte vi plugga svenska halvfart, och fick undervisning i våra respektive ämnen på engelska, lite mer än halvfart antagligen. Jag pluggade u-landskunskap. Sedan till våren pluggade vi tillsammans med de övriga studenterna i respektive institution, på svenska. Samma kurslitteratur som alla andra.

Så varför berättar jag detta? Jag funderar på skillnaden mellan hur jag hade det, och hur Sverige tar hand om sina ofrivilliga invandrare. Jag kom till Sverige frivilligt, men det var inte meningen att jag skulle stanna. Jag måste lära mig språket, men för att klara studierna. Inte för att bo här resten av livet.

Undrar hur det skulle se ut om flyktingar fick ett välkomnande som visade att vi ville att de skulle stormtrivas här resten av sitt liv?

Hur gör vi med flyktingarna och asylsökandena som vi tar emot? Utgångspunkten är faktiskt att de flesta av dem kommer att bo här resten av sitt liv. De ska kunna klara det svenska samhället, de ska kunna trivas här. Tänk om de kunde få samma fina introduktion som jag fick. Undrar om det skulle underlätta….. Nu för tiden ska flyktingar få samhällsorientering. Undrar hur den är jämfört med den jag fick?

Nu förstår jag att min grupp var påkostad. Men ändå, jämförelsen är intressant. Undrar vad samhällskostnaden skulle bli jämfört med idag, om flyktingar som troligen bosätter sig här, fick en lika genomtänkt och omsorgsfull introduktion i Sverige, jag fick som förväntades åka hem efter ett år.

Undrar hur det skulle se ut om flyktingar fick ett välkomnande som visade att vi ville att de skulle stormtrivas här resten av sitt liv?