Välkommen tillbaka Miljöpartiet – men ta mig inte för givet

Jag kommer att rösta på Miljöpartiet – på alla nivåer – i nästa val. Jag är också än så länge kvar som medlem.

Det som kanske avgjorde saken (åtminstone när det gäller mitt fortsatta medlemskap) var partistyrelsens senkomna men ändå handfasta agerande för att återta kontroll över partiet från de odemokratiska krafter i Umeå och Västerbotten som hållit partiavdelningarna i ett järngrepp i nästan 20 år och styrt avdelningarna som egna fögderier för egen vinning och personlig prestige. TACK FÖR DET! Mycket bättre sent än aldrig.

Men lika mycket som mitt fortsatta stöd för partiet känns nödvändigt, så finns en stark känsla av sorg. Sverige behöver ett starkt miljöparti mer än någonsin, för det brådskar faktiskt och det är alltjämt bara Miljöpartiet som vågar prioritera miljöfrågor oavsett frågornas populäritet och gångbarhet. Det var Miljöpartiet som väckte klimatfrågan i Sverige långt innan frågan var sexig. Miljöpartiet som drev grön skatteväxling och fick spott och spe. Nu är ju frågan banal, mainstream.

Tyvärr – och det är här sorgen infinner sig – är det typ tvärtom när det gäller övriga hjärtefrågor: I fråga efter fråga under mandatperioden har partiet kompromissat bort sina hjärtefrågor – trotts att det kostat så mycket så partiet till och med riskerar att åka ur riksdagen. En obegriplig prioritering. Partiet har svikit sina kärnväljare utan att ha någon plan för hur man ska locka till sig nya väljare, vilket måste vara höjden av dumhet för ett politiskt parti som vill växa.

Jag är väldigt besviken på hur partiet agerat under mandatperioden. Det började med sveket i flyktingfrågor och redan där tycker jag fortfarande att partiet borde ha lämnat regeringssamarbetet för att kunna komma igen i nästa val istället för att som nu orättvist behöva ta huvudansvar för sveket. Sedan kan man nämna värdlandsavtalet med NATO och hanteringen av Vattenfalls brunkollsgruvor i Tyskland och en massa andra saker.

Det ironiska – och farliga för partiet – är att jag inte längre kommer ihåg alla sakerna jag är missnöjd med. Besvikelse har blivit den övervägande känsla som jag har mot partiet. Inte stolthet och en stark känsla av sammanhang, utan besvikelse och missnöje.

Det bådar ju inte gott för ett parti om medlemmars starkaste känsla för partiet är besvikelse. Förut delade jag positiva nyheter kring partiet med glädje och stolthet. Nu är det mycket mer sällan och ofta med blandade känslor. Jag vill verkligen stötta mina partiaktiva vänner, men min likgiltighet mot partiet gör det till ett dilemma istället för en glädje. Det är väldigt frustrerande, och det gör mig ledsen. Jag är sårad, och det är svårt att komma över.

Men saken är att det behövs ett starkt miljöparti i Sverige (och världen) mer än någonsin. I riksdagen och överallt. Det brådskar att rädda klimatet – det är inte längre våra barn och barnbarn det handlar om, utan oss själva. Jag tror faktiskt att den här gången stämmer det att vi går mot undergång. Och då kan jag inte med gott samvete tvärtom bidra till att det svaga miljöparti vi har utraderas. Det vore ju dumt att se farorna tydligt, men ändå agera tvärtom.

Att i affekt låta det svaga miljöparti vi har gå under när det inte finns ett starkare alternativ att välja istället – då är man kanske lika dum som klimatförnekarna, som ändå agerar utifrån sin tro.

Så jag är kvar, än så länge, men mitt stöd är inte villkorslöst. Miljöpartiet har hunnit gå ur mig innan jag hann gå ur partiet. Välkommen tillbaka! Men ta mig inte för givet.