Mot detta är jag inte lojal

Jag diskuterade på Facebook idag (igen) om hur Miljöpartiet skulle göra kring regeringssamarbetet.

Den jag diskuterade med menade i en kommentar att det skulle vara “absurt” att lämna regeringssamarbetet nu.


Här är mitt lätt redigerade svar:

Jag anser att Miljöpartiet borde ha stått på sig ism migrationsöverenskommelsen och varit berett då att låta regeringen spricka om man inte fick en bättre uppgörelse.

Eftersom partiet inte gjorde det då är dagsläget en mardröm. Jag håller med… om…dilemmat, och jag har inget färdigt svar.

Möjligen är svaret (ett svar jag gillar) att vara extra duktigt för att vinna tillbaka förtroendet hos sådana som mig.

Tyvärr går istället utvecklingen åt fel håll:

  • Språkrörsbytet: det var rätt att byta ut Romson (som aldrig borde valts), men fel tidpunkt, fel sammanhang, parodi på demokratisk process. 
  • Valet av Lövin som nytt kvinnligt språkrör innebär en bekräftelse – inte ifrågasättande – av den förda kompromisspolitiken och migrationsöverenskommelsen.
  • Fridolins tal likaså, och aviserandet av flera svåra överenskommelser – partiet är berett att kompromissa om vad som helst, och vidare förväntas tyst acceptans av detta från medlemmarna. 
  • Hanteringen av den eventuella försäljningen av Vattenkrafts kolgruvor 
  • Värdlandsavtalet med Nato
  • Utrensningen och åthutningen av Schlyter och Mutt, och den efterföljande smutskastningskampanjen mot dem. Nu är det tyst, 100% lydnad som förväntas internt. 

Alltså:

Utvecklingen har lett partiet nästan så långt ifrån sina rötter och anda och själ det går att komma, utan att visa att syftet är att verkligen kunna genomföra ett hållbart samhället.

Mot detta är jag inte lojal, och jag förväntar mig också olydnad av företrädare som vill ha min röst.