Förenklat skylla SD:s framgångar på samhällsklyftor

Europa är en gåta. Så mycket välfärd och progressivt tänkande, men ändå så nära till fascism, och våld både från höger och vänster.

Många kommer att skylla rasisternas valframgångar på växande samhällsklyftor och jag vet inte, kanske det är så. Men jag tror det är bara en liten del av förklaringen. Klyftorna i Sverige är så små jämfört med klyftor i andra delar av världen, och står inte alls i proportion till Sverigedemokraternas valframgångar.

Det finns en intolerans i Europa som skrämmer mig. Hur kan det komma sig att en världsdel som har producerat så många filosofer och tänkare – så många kommunikatörer- har så svårt att kommunicera med varandra?

Jag tror intoleransens valframgångar beror mer på en ovilja eller oförmåga att diskutera utan att bli arg på varandra, och en oförmåga att debattera och formulera argument. Att övertyga med goda idéer och argument. Det speglar ett intellektuellt haveri. Och en oförmåga till inkännande från alla parter. Vi lever i helt olika världar och har inte en aning om vad som rör sig i varandras huvuden. Och vi håller tyst i rädsla om att göra bort sig!

Vi delar gladeligen “Inte rasist men”s och “Expo”s smaskiga avslöjanden på Facebook om sverigedemokratiska dumheter till de redan frälsta – jag menar, HALLÅ!, är det någon som trott att det var mer än terapi?!? – men vi är livrädda för att prata med partiets väljare, trots att de i allt större utsträckning råkar vara våra grannar.

Samtidigt som dessa grannar hukar sig i garderoben och mumlar om kostnad för invandring, utan att våga prata med en invandrare.

Och någonstans är både sidor rädda för samma sak – att förlora argumentet.

Vart har samtalet tagit vägen?

Varför har Europa så lätt att tro att det är i närheten av okej att hoppa direkt till våld när valaffischerna och Facebookdelningarna inte fått rätt effekt, utan att prova samtal och debatt?

Varför har Europa så lätt att tro att en försvinnande lite grupp människor – som ofta men inte alltid är fattig och marginaliserad – skulle kunna vara huvudorsak till att saker inte fungerar bättre?

Ordet utanförskap är också fördummande, eftersom ordet omfattar alldeles för mycket för att kunna förklara någonting alls. Man kan vara “utanför” för att man är fattig, men också för att man är rik och missförstådd. Eller för att man är rasist eller miljövän och missförstådd. Eller för att man är vänsterradikal och djävligt missförstådd av i stort sätt alla.

Vad är den gemensamma nämnare? Att känna sig missförstådd och möjligen förfördelad. Men inte att man är fattigare.

Det handlar om kommunikation. Sverigedemokraternas intolerans speglar vår egen.

Med andra ord: Vi har sett fienden, och hen är oss själva. (We have seen the enemy an he is us.)