Är det svårt att se på dans?

Det var sammanträde med Kultur Z härom dagen. Där träffas kulturpolitiker kulturansvariga tjänstehen från Regionförbundet och kommunerna i Jämtlands län. Ett av inslaget var en väldigt fin och pedagogisk presentation om dans och dansens betydelse och villkor, av Flavia Devonas Hoffman, som driver Härjedans, Jämtlands läns enda balettskolan. I Lillhärdal!

Efter Devonas presentation uppstod en spontan diskussion. Det är så att dans har svårt att attrahera en bred publik, jämfört med andra scenkonster?

Jag älskar dans, älskar att se på modern dans, har också tagit många danskurser under universitetsåren. Modern dans, afrikansk dans, kontaktimprovisation. Det är härligt att dansa, och härligt att gå på dansföreställningar.

Men jag tror att dans är kanske svårare att ta till sig än andra scenkonster. Kanske delsvis för att det oftast inte finns någon text som hjälper till att förstå vad det är som förmedlas. Dansen utmanar, berör känslomässigt, kan därför vara jobbig.

En pjäs kan ha väldigt många djup och nivåer, men man behöver inte förstå allting för att ändå njuta. Revyer är omåttligt populära, de får oss att skratta och det är alltid förlösande, skönt. Men det är inte alltid tydligt vad en dansföreställning vill förmedla. Var den bra? Vad tyckte jag? Det kan kännas jobbigt om man inte vet.

Å andra sidan skolas vi in i att konsumera teater. Vi kan lyssna på radioteater t ex, som oftast är väldigt bra. Radiodans fungerar ju inte så bra….

Är dansen i sig svårare att ta till sig, eller har den bara sämre förutsättningar? Vad tycker du?