Människor tänker så olika, egentligen är det ett under att vi förstår varandra. Antagligen gör vi i själva verket inte det, utan refererar bara till nåt hos oss själva (som vi tror vi förstår), och utgår ifrån det. Hoppas liksom på det bästa.

Det är oerhört spännande, men också oerhört ensamt. Hur känns det när man verkligen möts på riktigt? Känns det anorlunda? Känns det ö.h.t? Tala om att vara ensam.

Eller så kanske det är detta som är kärleken? De flesta strävar efter närhet i ett kärleksförhållande. Handlar det om en strävan efter det där klockrena mötet? Där det känns som man förstår och är förstådd?

Och så, det tragiska, paradoxen: När man bott ihop/umgåtts så länge så man (tror sig) känna varandra utan och innan, ja då blir man uttråkad. Eller kanske snarare ointresserad. Man slutar att sträva, slutar att anstränga sig.

Att förstå varandra leder till likgiltighet!