Jag har funderat mycket kring döden sedan min vän Tomas gick bort förra helgen. Det är första gången jag varit så nära döden, när min pappa gick bort bodde jag så långt borta och hade inte möjlighet att bli så engagerad.

Jag tror att shocken och i viss mån sorgearbetet ofta kan vara mycket svårare för folk som står den avlidne nära men inte känner familjen, än för de närmaste. Samma kväll som Tomas gick bort åt vi mat tillsammans, familjen och några nära vänner. Vi kramade om varandra och berättade om Tomas, om hur vi hade upplevt händelserna. Om saker Tomas hade gjort och sagt, vad han hade betytt för oss. Vi fick sörja och minnas, och umgås i den stämningen. Det var renande och läkande.

Tomas hade många vänner och bekanta i den politiska världen (och andra världar också kanske – hur många världar lever vi i egentligen?), folk som han hade umgåtts med nästan dagligen men som inte känner familjen alls. Så är det väl med alla, vi har alla en värld utanför familjen, mer eller mindre stor. Jag vet i alla fall att många av dessa vänner är väldigt tagna och ledsna över hans bortgång. Vi har alla följt med hans framgångar, bakslag och förhoppningar kring cancern. Men de utanför familjen har ingen att sörja med.

Det är väl den rollen som begravningen och minnesstunden spelar. Att ge möjlighet att minnas och sörja i sällskap med andra som känner likadant. Självklart kan man tycka, men jag har ändå fått en annan förståelse.