Om bloggande: Våndan

Egentligen är jag ganska kluven inför det här med att blogga. Har funderat i flera år, grubblat över ifall jag klarar av att leverera kvalité, skriva saker som folk tycker är intressanta att läsa. På ett tillgängligt sätt. Eller blir det bara patetiskt?

Jag har också känt ett tryck.
Från mig själv, som privatperson:  Jag BORDE börja blogg, eftersom jag har mycket att säga, många funderingar, ibland får jag till det riktigt bra. Kanske det kan bli något. Kanske JAG kan bli något! Varje blogglös dag som gick kändes som ett misslyckande. Här handlar det inte om att fånga dagen, utan att sumpa den…. Man kan bli lite stressad över alla möjligheter som man inte klarar av att ta vara på. (Och alla prylar som man inte har råd att köpa…)

Från mig själv, som offentlig person: Jag MÅSTE börja blogga, för partiets skull. För mina väljares skull. “Vad fan vill han egentligen, man vet ju inte han har ingen blogg. Vad var det han heter? Lars Ovén?”

Jag kan tycka att det känns kul också, faktiskt rätt spännande. Pirrigt. När jag får till det, brukar jag kunna uttrycka mig mycket bättre skriftligt än i tal, jag är egentligen ingen lysande talare. Ingen naturbegåvning i alla fall. Det har jag ärvt av min pappa, det krävs oändliga detaljer för att till slut komma till saken. Det är en ständig kamp att försöka hålla fokus på vad det är man egentligen vill säga. Men när man skriver – kan man radera!

Det som kanske mest gör att jag har tvekat – förutom prestationsångesten, perfektionismen, och att jag hatar att göra som alla andra – är att jag vill värna om personlig integritet. Inte bara min egen, utan om rätten till personlig integritet. Viljan till personlig integritet. Jag tycker folk är alldeles för beredda att fläka ut sitt liv för vem som helst. (Dålig självkänsla tar sig utryck i internetåldern? Eller handlar det i själva verket om god självkänsla? Eller aningslöshet?) Gränserna tänjs hela tiden, och jag vill inte bidra till den uppluckringen. Dessutom tycker jag det är ganska ironiskt att samtidigt som upprördheten mot Ipredlagen och FRA blev en ny – tillfällig? – folkrörelse, så är alltfler alltmer beredda att låta vem som helst veta vad som helst om sig. Offentligt nätsex? Javisst! Vänta bara medans jag rattar in Pirate Bay. Det riktigt ironiska är att det verkar också handla om samma personer! Som värnar om personlig integritet i teori, men inte bryr sig om sin egen personliga integritet. Vi ses på Facebook!

Är det möjligt att ha en blogg där man släpper in folk på livet, samtidigt som man håller en gräns? Jag vet inte. Var går den gränsen i så fall? Ska man berätta vad familjen heter? Visa bilder på dem? Citera intressanta saker som tonårsbarnen har sagt (utan att fråga först)? Jag tror inte det. Ärligt talat vet inte jag var gränsen går, samtidigt som jag vet att det är väldigt lätt att t ex riva av en obetänksam e-post som man ångrar sedan på en gång det svoschat iväg.

Svar: Naturligtvis är det möjligt. Det är ju så, att man aldrig är tvungen att vara personlig, det är ett val man gör. Det går att bara skriva texter om ämnen.

Men det vill jag inte göra! Jag vill vara personlig också, kunna resonera och diskutera – som i en studiecirkel, i en “salong”. I en bra diskussion kring köksbordet med familjen. Det är ofta först när man gör sig lite sårbar, som diskussionen börjar bli spännande och meningsfull. No pain, no gain? Ibland är det så.

Så nu beger jag mig ut i bloggosfären och försöker hålla en bra balans mellan det personliga och det politiska. Fast, ja just det, det personliga och det politiska är ju samma sak….